Sjukt och virrigt
Sjuk grej att först gå sönder hos psykologen för att två timmar senare skrapa ihop sig och kliva ut på träningsgolvet och leda pass med rak rygg, stark kropp och låtsassjälvförtroende. Ibland förstår jag bara inte hur saker blir möjliga.
Det känns som att jag står på kanten till branten och måste välja om jag ska kasta mig ut eller vända tillbaka till virriga vägar som varken leder framåt, bortåt eller hemåt. Båda alternativen känns omöjliga och jag vet inte vad jag ska göra. Eller hur? Våga, fortsätta eller ge upp? Jag står som fastlåst och vet inte ens vart jag ska sätta ned den första foten.