Inspiration

Prisa gud! Hallmålningen är klar. Två långa dagar senare. Ä n t l i g e n .
 
Jag har kört non stop idag och målat lister och tak och allt det där som jag har haft ångest över att jag inte har gjort efter den förra klåparommålningen. Lättnaden är ofantlig. Och jösses vad mycket bättre det blev den här gången. Långt ifrån något proffsjobb, men i alla fall bättre. Så nu är det bara till att pimpa vidare resten av lägenheten så att den kan bli den borg som jag vill att den ska vara.
 
Jag antar att det är miljöombytet jag fick i mitt vackra Andrum som har kickat igång inspirationen och lusten, för så här taggad har jag inte känt mig på länge. Jag vill skapa förutsättningar för att kunna må bra i mitt hem. Nu ska det banne mig hända saker. (Och med tanke på att jag alltid dippar så fort sommaren tar slut så är det nog bäst att jag skyndar mig medan jag har livet kvar i mig.)
 
Samtidigt kan jag inte släppa tanken på Hälsingland. På hur mycket bättre jag mår när jag är där. På hur mycket mer ro jag får i kroppen när sammanhanget liksom är mindre. När intrycken är färre och tempot lägre. När jag bor nära havet. Jag är ju rätt säker på att jag är en sådan som borde bo på landet. Och tänk vad sorgligt och bortkastat att harva på ett helt liv utan att må särkskilt bra - om det finns ett annat ställe där en kanske faktiskt kan må bättre. En del av mig skulle vilja att jag kastade mig ut. Packade väskan och flyttade. Bara tog steget. Men jag är inte riktigt där än. Jag vågar inte. Det känns för stort. Jag är rädd för att lämna det trygga, och rädd för att bli för ensam. Men jag ska inte släppa tanken. Det lovar jag. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nu är jag igång igen

"Mamma, jag blir lite rädd för dig när du blir sådan här". 
 
Det var min Stora som sa det. På skämt förstås, men ändå med en gnutta allvar i. För när jag blir sådan här, det är då jag börjar möblera om och starta en massa projekt hemma. Typ det-är-för-rörigt-för-omysigt-jag-är-inte-nöjd-och-jag-vill-att-mitt-hem-ska-vara-min-fristad-projekt. Det är då jag börjar röja ur skåpen och flytta på saker för att det ska kännas bättre. Det är då jag får för mig att måla om den relativt nyommålade hallen igen, och göra det bättre än sist, eftersom det var rena klåparjobbet. Så nu står jag här och spacklar igen, lyssnar på Storas schlager-spellista, och mår bra för att jag har ett projekt igång, men känner mig nervös för att det ska ta knäcken på mig, eftersom det alltid blir större och jobbigare än jag tänkt från början. Jag är lite naiv när det gäller sådant där. Och en del av mig skulle vilja fråga mig själv - varför gör du så här?! 
 
Svaret är nog. Att jag vill ha förändring. Och eftersom känslan är så pass abstrakt, så gör jag det enda konkreta jag kan komma på - målar om hallen, och flyttar omkring möbler. Typ.
(och det är nu som min snälla läkare skulle fråga mig om det är det är det här jag menar med att jag får som "minimaniska" skov med regelbundna mellanrum, om hon visste vad jag höll på med)
 
Nå. I morgon börjar jag måla. Förhoppningsvis slipper jag en sjätte dags migrän och kan köra på lite effektivt. (trappar ut min antideppmedicin och är tokförkyld = dålig kombo om en vill undvika migrän som inte ens ger med sig med migräntabletter.)