Vem vill jag vara då?

Jag vaknade till en liten insikt i morse. Jag vet inte varför, den bara poppade upp i huvudet på mig. Jag har ett så tydligt minne av hur jag tog det första riktiga steget ur min förra långdragna depperiod i livet. Jag minns att det var sommar, exakt var jag befann mig och hur det liksom bara "klickade till" i huvudet på mig. En tanke som bara kom till mig; jag orkar inte ha det så här längre. Jag vill inte vara den här personen mer. Och så nästa tanke; men vem ska jag vara då?
 
Där och då bestämde jag mig för att lämna den där tungsinta personen som jag varit så länge, och bli någon som jag hellre skulle vilja vara. Jag bestämde mig för att jag ville försöka vara en så "god" person som jag bara kunde. Jag ville vända all den negativa kraften som jag hade inom mig, till något gott istället. Inte med några stora medel, utan bara genom att försöka sprida goda energier och vara så mänsklig och reflekterande som möjligt. Jag fick vara grubblig och lite svartsynt, men det skulle inte vara hela mitt jag. Det låter ju lite pretentiöst, men det var en så stark känsla att jag kunde börja lägga mitt depressiva jag lite mer åt sidan. Det var förstås inget som hände över en natt, men jag minns det där "klicket" och beslutet som något avgörande i mitt mående. Det var det jag mindes när jag vaknade idag; jag vill inte vara den här personen mer, men vem vill jag vara då? Det kanske är det jag behöver klura ut. Jag gillar egentligen inte tanken på att behöva skapa en slags identitet för att vara någon, men det kanske ändå är det jag behöver göra. Det kanske är mitt enda sätt. Det här svartgrubbliga har blivit hela mitt jag, och jag kanske behöver försöka omdefiniera mig.
 

Snart dör jag trötthetsdöden

Alltså, den här veckan.
 
Det kanske är helt normalt för vem som helst den här tiden på året, men jag kan ändå inte låta bli att undra. Ska det verkligen vara så här? Jag är så jävulusiskt trött. Det känns inte rimligt, och hur som helst så suger det. Jag kämpar mig igenom dagarna med mos i huvudet och trötta ben, och när jag kommer hem så drösar jag ihop i en liten hög på hallmattan innan jag ens har hunnit få av mig skorna. Typ. Det är som att jag inte har någonting kvar och bara tanken på att behöva laga mat, prata med någon eller prestera något överhuvudtaget får mig att vilja börja gråta. Jag vill bara gå raka vägen till sängen för att lägga mig och sova. Det enda sättet jag har för att hålla mig upprätt är att köra på i alla fall, men jag börjar närma mig någon slags panikgräns nu. Jag orkar inte! Jag måste få ligga stilla i sängen och bara blunda. Länge. För jag orkar inte. 
 
Det störiga är att jag inte kan se någon särskild anledning till att jag är så abnormt trött. Jag har inte stressat mer än vanligt, inte tränat mer än vanligt, och inte ätit sämre än vanligt. Jag sover visserligen kasst. Det gör jag alltid, och de senaste två veckorna lite sämre än vanligt (tror att det är en medicinbiverkning). Men att det skulle göra mig så här trött?!
 
Det känns som att jag är drogad dygnet runt, och egentligen så är jag ju det också. Tänk om det är medicinerna som gör det? Tänk om jag skulle orka mer utan dem? Det här drar för bövelen ned på livskvaliteten lika mycket som depressionen. Orkar inte ens ligga i soffan och läsa en bok, eller stirra på något bra tv-program, för jag vill bara sova. Jag önskar att jag kunde rensa bort alla piller och bara vara jag istället. Då skulle det i alla fall vara lättare att veta. Men jag vågar inte. Vet inte vad som skulle hända med mig om jag slutade. Jag känner mig som en slav under alla mediciner ibland. Oavsett om det är de som gör det, eller inte. Jag är helt fast. Hade jag inte varit så dödligt trött så hade jag panikerat över det också, men nu orkar jag inte. Känner mig mest bara uppgiven. I morgon ska jag jobba. Trots att en helledig helg hade varit det allra bästa. Men jag måste få in pengar, så är det bara. Jag ska försöka göra det bästa av det. Egentligen är det inte så tokigt, det är bara det att jag behöver vila. Om jag bara fick vila...