Skapa utrymme

Hon den där kloka snälla läkaren som jag träffade en gång i tiden. Hon som sa att man behöver skapa utrymme för att tankarna och orden ska kunna formulera sig. Att flödet liksom stannar upp om det inte får någon plats. Vad rätt hon hade. 
 
Jag saknar mina ord, men när jag plötsligt gav dem lite utrymme så kom de till mig. I det där mellanrummet som ibland är så plågsamt, men ibland så nödvändigt. Plötsligt anar jag mina konturer, och tankar som har varit helt låsta börjar röra på sig. Inte särskit greppbara, men ändå, de finns där.
 
Jag inser att jag saknar en stor del av mig själv. Den där randiga, prickiga, färgglada och bubbliga - vart tog den delen vägen? Den som faktiskt tar någon slags plats. Jag vet inte om det är rädsla eller brist på ork som begränsar mig, eller kanske både ock, men jag tror att jag behöver skapa utrymme för det igen. Jag behöver ge mig mera tillåtelse att få vara jag. 

Stillhet

Stillhet. Tystnad. Lättnad. 
 
En kort stund på lördagmorgonen, innan livet liksom drar igång och börjar kräva. Jag älskar det, men det var så länge sedan jag kunde njuta av det. Allt har handlat om magsmärtan. Varenda sekund. Men just idag, just den här stunden, ger den mig lite vila, och plötsligt kan jag känna stillheten igen. Den där sällsynta men herregud så befriande stillheten. Mellrummet. Den korta stunden där inget annat finns.