Melankolisk tisdag

Den satans melankolin. Jag antar att jag borde försöka försonas med den delen av mig själv, eftersom jag tydligen bär den med mig. Men jag avskyr den. När den gräver sig in genom hjärtat och vidare med sina sylvassa klor och liksom lämnar ett sotsvart, varigt sår efter sig, som gör så förbannat ont att jag knappt kan andas. När jag känner mig så ensam att jag på riktigt kan känna hur jag krakelerar inifrån. När självföraktet blir så stort att det fanimej är löjligt. När jag ligger som en liten hög på golvet och inte vet vad jag ska ta mig till...
 
Det är inte ett dugg synd om mig. Men ibland, när hålet blir för påtagligt och miffokänslan svämmar över och blir sådär totalt ohanterlig, då har jag svårt att förhålla mig. 
 
Idag hade jag behövt den där guldkornsmänniskan borta i Alvik. Idag borde jag ha ringt en vän. Idag borde jag ha fått en ordentlig käftsmäll. 

Sömnlöst

Sömnlös natt. En fullmånenatt (fast jag vet inte för jag har inte tittat efter). En sådan där då tankarna är trassligare, fler och fladdrigare än vanligt.  Fullkomligt omöjliga att få grepp om. Oro för framtid och nutid och en massa annat konstigt hit- och ditgrubbel. Det är då jag tänder ljus för att mota bort. Läser en bok medan jag dricker mitt morgonkaffe, klappar lite katt och försöker att hoppas på en bra dag. 
 
 
 
 
 
 
 

Träna ut skiten

Nä. Jag vänjer mig aldrig. Det gör lite mindre ont nu, men ledsnaden är alltid densamma. Måndagar. När Loppan byter mamma-hem. Fy. Jag blir alltid lika deppig och kluven. Att vara utan henne i en hel vecka, det känns så ofantligt länge och tomt. Att inte kunna krama, inte kunna busa, lyssna på hennes klokheter och att inte få somna med hennes snusande andedräkt i örat och småbenen ihoptrasslade med mina. Min knasiga, krävande, fantastiska lilla Loppa. SOM jag älskar henne! Och samtidigt. Den där lättnaden i bakgrunden över att få lite vila och andrum i en vecka. Där jag själv får mer plats och möjligheter...
 
Nå. Jag har varit och tränat. På ett sådant där roligt och uppiggande pass. Ett sådant som får mig att le trots skrikande muskler och kopiösa mängder svett. Ett sådant som befriar från neggotankar. Plötsligt känns det inte lika tungt längre. Tack och lov för det.