Förbannades skit

JAG AVSKYR DET. Övergången när Loppan byter mamma. När hon bryter ihop över den kommande förändringen redan två dagar i förväg och jag vill hålla henne kvar och aldrig släppa taget (samtidigt som jag är helt utmattad efter allt som varit under veckan). Jag avskyr att behöva säga att jag också tycker att det är ledsamt och jobbigt, men att det är så här det är. Hon har två mammor som älskar henne och båda vill få vara med henne. Jag avskyr att låta henne gå och tänker att det inte kan vara bra för henne att behöva byta liv varje vecka. Vem fan skulle må bra av det? Ändå är det som det är. Och jag avskyr det. 
 
Jag vill inte möta tomrummet som uppstår efter henne varje vecka, även om jag samtidigt behöver utrymmet. Jag vill att det ska vara enkelt och jag vill ha henne hos mig mer. Det här är för svårt. 

Tvivel

Och så kommer den där tviveln över mig. Den som handlar om hur jag är som Loppa-mamma. Tänk om allting kanske ändå bara handlar om att jag är inkonsekvent, har dålig struktur och inte kan sätta rimliga gränser. Precis som det sägs och tänks omkring mig. Tänk om det är därför? Tänk om jag gör fel som sätter kravribban så lågt. För att jag inte tror att hon klarar av högre krav. Tänk om det är därför som härdsmältorna kommer och hon regredierar från åtta till tre år så fort hon inte får som hon vill. Tänk om det är därför som hon inte fixar motgångar och förändringar särskilt bra, eller kräver att allt ska vara på samma lika sätt jämt. Tänk om det är jag som gör henne sådan. 
 
Tänk om det är därför och allt egentligen handlar om att jag borde göra tvärt emot vad jag gör. 

Det fortsätter

Jag vågar fortfarande knappt uttala orden, för jag vet hur lätt de försvinner. Men jag mår fortfarande ganska bra. Såsom i att jag inte konstant går omkring med en desperat känsla av att jag vill dö. Eller som i att ångesten är så stark att jag nästan går i bitar, på riktigt. Eller att precis allt går i grått eller svart och jag inte orkar se något annat överhuvudtaget. Känslan av att livet är kört för just mig och jag grubblar sönder mig över allt och inget. 
 
Det är så befriande att inte vilja dö. Och att jag kan känna en slags distans till allt det där. Det är inte rakt uppe i ansiktet på mig just nu, utan det finns lite luft mellan mig och det. Det går inte att beskriva för någon som inte har upplevt det, men den där känslan av att kunna andas igen, den är så ofantligt skön. Trots att det fortfarande är tungt och svårt och skört, och jag inte vet hur länge det håller - att bara kunna få ned luft i lungorna igen...
 
När det är som allra svartas. Om jag hamnar där igen. Då behöver jag påminnas om att det finns något annat.