Våga möta sig själv
Jag fick ett uppdrag. Fem minuters meditation varje dag. Fem ynkapynka minuter. Ett litet fragment av min tid, men ändå så svårt att få till. Det är någonting med att prioritera lugnet. Att stanna upp och våga möta mig själv. För vad händer egentligen då? När jag sluter ögonen och vänder ansiktet mot solen, känner värmen och vinden mot huden, lyssnar till ljuden runt omkring mig, andas och stannar upp i ett mellanrum. En del av mig drar en suck av lättnad. Känslan av befrielse när tiden stannar upp och jag bara är just där, och inte behöver delta i någonting annat. Nästan som att jag inte finns, samtidigt som jag existerar i kubik. Och parallellt med det. Ångesthålet i magen. Rädslan för vad som kan hända om jag tillåter mig att landa, blir mer självsnäll, kanske till och med börjar känna att jag är värdefull och förtjänar mer. Tänk om jag börjar hoppas och vilja något annat, och så visar det sig att det inte blir mer, att det inte är för mig. Harmonin. Livet. Kärleken. Glädjen. Lättnaden. Tänk om det visar sig att det inte finns. För mig. Eller att jag inte kan. Tänk om självhat och hopplöshet är allt jag klarar av.