Den där ensamheten

Jag funderar mycket över det här med ensamhet. Sörjer att känslan av den är så stor, och funderar över hur det kommer sig att det är som det är.
 
En stor del av det beror förstås på att jag är så dålig på att hålla kontakten och ta initiativ till att träffas. Jag är dålig på att ta initiativ till någonting överhuvudtaget. En annan del är att jag inte riktigt orkar med några längre träffar. Det tar för mycket energi och jag är inte uthållig nog. Sedan vet jag inte riktigt hur man gör när man umgås på ett okomplicerat sätt, och oroar mig för att det inte ska finnas något att prata om ifall det inte finns djupare samtalsämnen. Jag har också ganska mycket blivit den där personen som alltid mår dåligt, och då har samtalen mest handlat om det. När det inte finns kvar på samma så vet jag inte riktigt vem jag är.
 
Och så ekonomin. Jag har inte råd att göra saker. Att bara köpa en kaffe och en chokladboll ger mig ångest, och något större blir ännu jobbigare. Typ, gå på Fotografiska eller teater, gå ut och äta eller ta ett glas vin en kväll. Sådant som faktiskt är ganska trevligt. Jag har knappt ens råd att ta mig kommunalt någonstans så bara det är en begränsning. Och tiden. Att Loppan är hos mig två helger i månaden, och att jag ofta jobbar extra minst en av de övriga helgdagarna. 
 
Det känns som att det är så många hinder att ta sig förbi. Jag förstår att jag gör det svårare än vad det behöver vara, men jag vet inte riktigt hur jag ska förenkla det. Jag antar att hon har rätt, hon den snälla, tillåtande, när hon säger att jag ändå behöver jobba på saken. För även om jag trivs med ett visst mått av ensamhet, så är det aldrig bra när den blir för stor. 
 
 
 
 

Skam

Den snälla tillåtande läkaren, hon som är på väg bort, hon är så bra på att sudda ut skam. Det blev så tydligt för mig häromdagen när jag var där, att det är just det jag känner. Skam över att jag vill jobba inom psykiatrin, när jag själv är så trasslig. Som att jag inte borde få, eller ens ha rätt att tro, att jag ska klara av det med min bakgrund (trots att jag någonstans, innerst inne vet att jag är ganska bra på det). Och skam över att jag byter jobb hela tiden. Som att det är jag som är oduglig, trots att jag bara är en av flera på de olika arbetsplatserna som har känt sig tvugna att gå vidare till något annat. Och så den där skammen över att jag fortfarande inte har träffat någon, och att jag är ful, konstig och ensam överlag. Skam för att jag inte klarar av att hantera mina barn på ett bra sätt. 
 
Men hon bollar tillbaka det direkt när jag tar upp det. Säger att man visst kan jobba inom psykiatrin - att det till och med är en tillgång om man har egna erfarenheter. Påminner mig om att det inte verkar vettigt att vara kvar på en sådan arbetsplats som jag är på, förklarar att jag visst har vänner som finns där, även om vi inte ses så ofta, och att jag visst är en bra mamma till mina barn, eftersom jag verkligen ser dem. 
 
Hon säger det som att det är självklarheter, och det suddar ut lite av skammen. Ger mig lite mera värdighet. Jag tycker om henne för det. 
 
 

Inget är konstant

Det är så dubbelt. Jag avskyr att livet är så föränderligt. Att människor kommer och går, att jobb dyker upp och försvinner. Att bra byts mot dåligt och att trygghet byts mot otrygghet. 
 
Samtidigt känner jag mig ganska less på mitt liv just nu. Uttråkad och ostimulerad. På ett plan känns det som att det inte händer någonting. Att allt är samma lika och mest bara står still. Och det går ju inte riktigt ihop med känslan av att det mesta svajar och gungar så obehagligt just nu, men det kanske är just det. Det där gunget, eller mellanrummet. När saker sker utom ens kontroll, och försvinner oavsett vad man tycker om det. När jag liksom måste försöka gilla läget och gå vidare. Det mellanrummet. Det som uppstår innan något nytt har tagit vid. Det är då jag blir ottålig och bara vill att något nytt ska hända så att jag kan släppa det gamla och möta det som ändå måste komma.
 
Jag önskar att livet var stadigare och tryggare, men jag antar att det är så här det är. Ingenting är konstant, och oavsett hur jobbigt det faktumet är, så måste en försöka deala med det utan att gå under. Det är väl det som kallas utveckling, antar jag.