Den där ensamheten
Jag funderar mycket över det här med ensamhet. Sörjer att känslan av den är så stor, och funderar över hur det kommer sig att det är som det är.
En stor del av det beror förstås på att jag är så dålig på att hålla kontakten och ta initiativ till att träffas. Jag är dålig på att ta initiativ till någonting överhuvudtaget. En annan del är att jag inte riktigt orkar med några längre träffar. Det tar för mycket energi och jag är inte uthållig nog. Sedan vet jag inte riktigt hur man gör när man umgås på ett okomplicerat sätt, och oroar mig för att det inte ska finnas något att prata om ifall det inte finns djupare samtalsämnen. Jag har också ganska mycket blivit den där personen som alltid mår dåligt, och då har samtalen mest handlat om det. När det inte finns kvar på samma så vet jag inte riktigt vem jag är.
Och så ekonomin. Jag har inte råd att göra saker. Att bara köpa en kaffe och en chokladboll ger mig ångest, och något större blir ännu jobbigare. Typ, gå på Fotografiska eller teater, gå ut och äta eller ta ett glas vin en kväll. Sådant som faktiskt är ganska trevligt. Jag har knappt ens råd att ta mig kommunalt någonstans så bara det är en begränsning. Och tiden. Att Loppan är hos mig två helger i månaden, och att jag ofta jobbar extra minst en av de övriga helgdagarna.
Det känns som att det är så många hinder att ta sig förbi. Jag förstår att jag gör det svårare än vad det behöver vara, men jag vet inte riktigt hur jag ska förenkla det. Jag antar att hon har rätt, hon den snälla, tillåtande, när hon säger att jag ändå behöver jobba på saken. För även om jag trivs med ett visst mått av ensamhet, så är det aldrig bra när den blir för stor.