Ny riktning

Tanken var att jag skulle skriva något om den akuta känslan av att jag har straffat ut mig hos mina vänner. Den sorgsamma insikten i att ingen orkar med en deppig, fattig och energilös person hur länge som helst. Det är klart att man tröttnar och hellre söker sig till människor som fyller på, än som stjäl ens livskraft. Det är logiskt. Och hela grejen gör mig något så djävulusiskt ledsen.
 
Men egentligen finns det inte så mycket mer att säga om det, och idag ändrade andra delar av livet riktning, så det hamnade liksom i fokus i stället. Och lika bra var väl det, för det tjänar ingenting till att grotta in sig i ledsenheten mer än nödvändigt. Nu funderar jag istället över hur jag ska förhålla mig till den nya riktningen. Jag är jätteglad, men samtidigt orolig. Fascinerad över att något som känts så hopplöst plötsligt känns hoppfullt, men också lite stressad över att det kommer att ställas nya krav på mig som jag inte vet om jag kan leva upp till. Efter semestern kommer jag att slippa jobba på fyra olika ställen. Jag kommer att ha en plats och ett sammanhang, och en möjlighet att bli bra på det jag gör (eller så visar det sig att jag är helt kass). Villkoren är inte helt stabila, men jag tror att jag har bestämt mig för att jag ska försöka ha tillit till att det ordnar sig till det bästa. Jag tänker att det förhoppningsvis bara kan bli bättre härifrån, och jag är glad. Lite omtumlad över att allt har gått så fort, men glad. Och nervös. I morgon ska mitt nya schema snickras ihop. 
 
 

Känsloässig berg-och-dal-bana

Schizad dag. Jag har åkt känslomässig berg-och-dalbana och pendlat mellan att känna mig småsprudlig och pratsam - och slutet uppgiven. Mellan beslutsamt rakryggad - och ihopsjunket värdelös. Hoppfull och längtande - och förtvivlat saknande. 
 
Jag begriper inte hur jag kan pendla mellan så många ytterligheter på en och samma dag, men är för trött för att orka analysera något överhuvudtaget. Dricker vaniljte och konstaterar att jag behöver komma ut mer. Mer i friska luften, och mer bland människor som jag tycker om. Jag lägger knappt märke till vad det är för väder ute, och har varit osocial lite för länge nu. I morgon kommer Loppan till mig igen och innan jag somnar väntar spikmattan. Det är fredag. Jag är ofantligt glad att det är helg, och hoppas på vila och någon form av själslig påfyllning. 
 
 

Fel och upp-och-ned

Idag känner jag mig fel och sammanhangslös. Det här med att jobba på så många olika ställen, så att jag inte riktigt hör hemma eller kan bli bra på något av dem, är verkligen inte optimalt. Jag gillar att grotta in mig och kunna bli bra på det jag gör. Och jag trivs med att vara en del av något, även om jag helst vill vara i utkanten av den. Nu har jag inget av det.
 
Jag jobbar på att förändra situationen, men just nu ser det ut så här, och jag försöker att vara cool med det. Men vissa dagar är det svårare än andra, för det förstärker min känsla av att stå utanför resten av världen. Det gör mig låg. Jag längtar till semestern och hoppas på att hösten kommer att ta mig åt något annat håll.