Vårvackert och glitterfint

En ljusare dag. Forfarande i fragment, men i alla fall bättre fragment. Att snöra på sig de nya, alldeles för rosa skorna, och ta en solig promenad efter jobbet gör en viss skillnad. Särskilt när vattnet glittrar som silver och syret i luften känns så där alldeles livgivande. 
 
 
 
 

Måndag i fragment

Min värld känns så märkligt fragmentarisk. Ibland mer än annars. Jag kan inte riktigt föreställa mig helheten - vet inte ens om den finns (finns den för dig?) - men känner den ändå som ett stort saknadshål i hela mig. Det var länge sedan det var så tydligt som nu. Känslan av att inte riktigt greppa, och ångesten som kommer med det. Jag önskar att jag inte kände mig så ensam i det. 
 
Det är måndag och Loppan byter mamma. Min sjukskrivningsprocent har minskat från femtio till tjugofem och om en stund åker min Stora iväg på sitt livs andra studentfest, utklädd till groda. Min träningsmåndag. En regning måndag, som egentligen inte har varit dålig, men som ändå gräver sig in i mig och liksom tystvrålar så att det ekar i hela mig. Någonting om att delarna aldrig kommer att fogas samman till något helt. Det spelar ingen roll hur många katter jag klappar, hur många spikmattor jag ligger på eller hur många sjukskrivningar jag tar - jag kommer ändå aldrig att fatta grejen. Och från att ha varit ganska okej - har tagit mig igenom en hel dag på forskningsjobbet, för första gången på flera månader, kramat Loppan och gått därifrån utan en alltför stor klump i magen, renbäddat sängen och storhandlat mat på Mathem - så vill jag plötsligt bara gråta och ge upp. För att helheten fattas mig.
 
(Eller så är det bara en helt vanlig Loppa-bytes-vecka som ångestanfaller och överraskar mig lika brutalt som vanligt, trots att jag borde veta bättre vid det här laget?)
 
 

I väntan på

Jag har huvudet fullt. Som vanligt. Jag tror att jag är i någon slags ny process för orden vill inte riktigt formulera sig. Det är någonting om min inre struktur, om att byta spår och om att förfina de som redan finns, men allt är väldigt luddigt än så länge. Jag är dålig på att bara låta det vara så. Att låta saker och ting få gro lite ifred. Jag vill så gärna sätta ord på det på en gång så att det blir mera greppbart. Men allt ska inte greppas. Inte på en gång. Vissa saker måste bara få vara som de är. I väntan på. 
 
Och för första gången på ganska länge så saknar jag Alvik så där plågsamt, men jag låter det få vara som det är också.