Vanmakt

Den där känslan av att vara helt ensam. Den horribla, vanmäktiga känslan. Den kom över mig, så totalt.

Jag är heelt ensam.
 
...
 
Men så ringde min vän. Och jag svarade. Jag är inte helt ensam. Jag har henne. Och hon har mig. Jag behöver bara sluta att glömma bort det.
 
Tacksamhet. 

Moment 22

Jag har tillåtit mig att vara hemma från jobbet ett par dagar. Kroppen orkar inte hur mycket som helst. Jag behöver vila. Konstant smärta och för lite mat sätter sina spår, och jag tänker att jag kanske behöver stanna upp lite. Samtidigt försöker jag att återta mitt liv på något sätt. Jag har börjat träna så smått, för det är ju det jag gör; tränar för att må bra. Jag förstår ju att det inte går ihop, eftersom kroppen inte har tillräckligt med energi, men jag längtar så efter det, och jag orkar inte bara sitta still. Hjärnan och själen behöver en sak, medan kroppen behöver en helt annan. Så vad är bäst? Eller kanske minst sämst? Moment 22.

När orken tar slut faller jag

Jag tror att jag börjar känna mig deprimerad igen. Inte sådär som förut, men jag anar något som inte har varit här på ganska länge. Den där svarta slöjan som liksom lägger sig över tankarna så fort det finns utrymme. Den där uppgivenheten.
 
Det är inte ologiskt att det känns som det känns när kroppen är helt paj, men det skrämmer mig. Att kämpandet för att orka igenom dagarna börjar bli för slitsamt. För när orken tar slut, det är då jag faller. Det är då som ångesten kommer krypande och tankarna blir skeva. Det är då som det tar emot att ens kliva upp ur sängen. Det är då det blir lockande att bara släppa taget.
 
Jag är långt ifrån där jag var, men hur får jag orken att räcka till så att jag inte ramlar igen? Jag kan inte ens fylla på med det mest basala; mat, träning, sömn, människor - för att kroppen begränsar mig. Jag vill, men det går inte. Hur ska jag då få lust?