Bit för bit

Jag börjar bit för bit fatta mig. Diagnos eller inte, jag funkar på mitt sätt. Och när jag börjar fatta, så kan jag börja försöka förhålla mig. 
 
 

Dubbelt upp

Jag är nu koniserad. Cellförändringar bortkarvade. Det gör ont men var liksom nödvändigt. Det värsta är att det blir dubbel smärta tillsammans med det andra. Det som redan gjorde så ont. Jag klarar det nästan inte. Hela kroppen pulserar av smärta. Det gör ont att andas, ont att finnas. Varenda sekund. Hela tiden. Jag vet inte hur mycket mer av det här jag orkar. 

Att säga ja och nej

Att säga ja till sig själv genom att säga nej till någon annan. Det är så förbannat svårt. Att vilja vara schysst och medmänsklig men behöva vara egoistisk för att värna om sig själv. Att sätta sig själv först när en är inprogrammerad att välja andra före. Jag antar att det är något en får öva på. Att stå ut med våndan för stunden och försöka göra gott för den andra en annan gång istället.