Hjärna mot hjärta

Jag kämpar emot. Hela tiden och mot nästan allt. Jag känner det så starkt just nu.
 
Jag vet vad det innebär att att släppa taget och låta universum styra vägen. Att liksom flyta med och låta det som händer få hända. Jag vet hur bra det kan bli då. När hjärtat får bestämma över hjärnan. 
 
Jag antar att det är därför som jag sitter fast. Magen och hjärtat säger en sak, men resten av mig är så förbannat jävla livrädd för att lyssna till och följa dem. För att jag inte har svaren på vart det leder, och jag är så rädd för att det ska gå åt helvete med allt. Jag vill vara säker på att det ordnar sig. 

Men så fungerar det ju inte. Ingen kan ha alla svar. Ingen kan veta hur det ska ordna sig. Det är väl egentligen det som är hela grejen med att släppa taget. Att lyssna inåt och följa den första instinkten för att komma närmare sin egen sanning. Och att det liksom skapar nya vägar. Det kan aldrig bli helt fel. 
 
Men jag. Jag vågar inte. Så jag fortsätter att försöka springa på mitt brutna ben. Jag går till jobbet trots att jag egentligen inte orkar. Jag stressar mig igenom dagarna, trots att jag bara för ett par veckor sedan knappt klarade av att kliva upp ur sängen. Jag pressar mig, trots att jag känner att det bryter ned mig. Jag lyssnar inte på vad jag behöver. Sparkar på mig själv för det jag inte klarar av. Ger inte mig själv det utrymme jag skulle behöva för att ens ha en chans att få tillbaka någon slags livsglädje. Följer inte min dröm utan låter mig styras av ekonomi, plikter, skulder och måsten. Jag vågar inte röra mig åt något håll.

Klart som helvete att jag sitter fast. Att livslusten tryter och det mesta känns hopplöst. 
 
Jag skulle behöva vara sjukskriven. Det skulle vara ett första steg mot självsnällhet och möjlighet. Men jag vågar inte. För jag vet att det kan bli ännu värre då. Det kan bli bättre, men det kan också bli sämre. Så jag vågar inte. Hur vågar man?

Ren

Helveteskval. Jag läser om medicinbiverkningar och känner så starkt att jag skulle vilja vara medicinfri. Jag vill inte ha en massa gifter i min kropp. Jag vill bara inte. 
 
Men jag vet. Jag har precis börjar med en ny och det gick ju inte så himla bra att vara helt utan. En del av mig hoppas verkligen på att känna skillnad. Att kunna känna livsglädje igen och ha ett fungerande liv. Tänk om rätt medicin skulle kunna ge mig det.
 
Ändå våndas jag. Jag vill inte. Alla piller jag stoppar i mig får mig att tvivla på vem jag är. Under alla lager. Vem är jag på riktigt? Jag vill vara ren. Vill inte att min lever ska behöva kämpa med en massa kemiska substanser. Vill inte ha en massa biverkningar eller hela tiden gå och undra vad som är vad. Jag. Vill. Inte. 
 
Jag vill lära mig att sova igen. Helt av mig själv. Jag vill känna mig levande. Helt av mig själv. 
 
Eller så är jag en person som behöver lite kemisk hjälp på vägen. Men hur vet jag?
 
 

Bara tomt

Det är bara tomt. Efter tre timmars gråtmaraton, med tårar, snor och allt det där som ingår, efter den första jobbdagen efter två veckors sjukskrivning. Helt tomt. 

Det gick åt helvete. Ringrostiga provtagningshänder, slarvfel och kollegor som mest bara öste skuld och irritation över att de har fått slita så hårt för att täcka upp för mig när jag har varit borta. Ingen omtanke, inga frågor om hur jag har haft det, ingen förståelse för att jag kanske inte kan köra på fullt ut och lite till alldeles på en gång (istället önskemål om att jag ska jobba över flera dagar i rad nästa vecka). 
 
Det är inte synd om mig och världen kretsar inte kring mig. Men det hade känts skönt med lite förståelse och kanske till och med lite värme. Det hade gjort det svåra lite lättare. Vi är ändå kollegor. En kan bli sjuk, och det är inget en väljer. 

Och den där ärligheten som jag bestämde mig för att ha - var en naiv jävla tanke om att det kanske ändå finns ett begrepp om att sjukdom är precis lika svårt om det sitter i själen som om det sitter i kroppen. Det är lika plågsamt, lika helvetiskt. Bara på ett annat sätt. Men det är som att själslig smärta inte gills. För det är något en kan välja själv. Eller? 

Jag vet varken ut eller in. En del av mig är så ofantligt ledsen och uppgiven, en annan förbannad - och en tredje matar på om att jag är helt värdelös som inte har kunnat göra bättre val. Som var tvungen att stanna och vila bara för att fötterna blödde.