Två Sobril och en bettskena 2.0

Jag kämpar emot. Hela tiden och mot nästan allt. Jag känner det så starkt just nu.

 

Jag vet vad det innebär att att släppa taget och låta universum styra vägen. Att liksom flyta med och låta det som händer få hända. Jag vet hur bra det kan bli då. När hjärtat får bestämma över hjärnan. 

 

Jag antar att det är därför som jag sitter fast. Magen och hjärtat säger en sak, men resten av mig är så förbannat jävla livrädd för att lyssna till och följa dem. För att jag inte har svaren på vart det leder, och jag är så rädd för att det ska gå åt helvete med allt. Jag vill vara säker på att det ordnar sig. 

Men så fungerar det ju inte. Ingen kan ha alla svar. Ingen kan veta hur det ska ordna sig. Det är väl egentligen det som är hela grejen med att släppa taget. Att lyssna inåt och följa den första instinkten för att komma närmare sin egen sanning. Och att det liksom skapar nya vägar. Det kan aldrig bli helt fel. 

 

Men jag. Jag vågar inte. Så jag fortsätter att försöka springa på mitt brutna ben. Jag går till jobbet trots att jag egentligen inte orkar. Jag stressar mig igenom dagarna, trots att jag bara för ett par veckor sedan knappt klarade av att kliva upp ur sängen. Jag pressar mig, trots att jag känner att det bryter ned mig. Jag lyssnar inte på vad jag behöver. Sparkar på mig själv för det jag inte klarar av. Ger inte mig själv det utrymme jag skulle behöva för att ens ha en chans att få tillbaka någon slags livsglädje. Följer inte min dröm utan låter mig styras av ekonomi, plikter, skulder och måsten. Jag vågar inte röra mig åt något håll.

Klart som helvete att jag sitter fast. Att livslusten tryter och det mesta känns hopplöst. 

 

Jag skulle behöva vara sjukskriven. Det skulle vara ett första steg mot självsnällhet och möjlighet. Men jag vågar inte. För jag vet att det kan bli ännu värre då. Det kan bli bättre, men det kan också bli sämre. Så jag vågar inte. Hur vågar man?