Tillit till processen

Vissa dagar är gråare än andra. Uppförsbackarna är lite längre och nagelbanden på de kalla händerna lite trasigare.
 
(Fäller upp mitt paraply och plåstrar om med rosa Hello Kitty-plåster)
 
Jag försöker att ha tillit till processen. För det är så uppenbart just nu. Jag tokprocessar. Full fräs framåt liksom. Som att det som händer i mig lever sitt eget liv, och det enda jag kan göra är att hålla i mig och försöka hänga med, oavsett hur läskigt det känns. Det är nyväckt ilska, komplexa relationer, tankar om då och nu, hur och varför, om att tillåta sig, och, återigen - om gränser, mina egna och andras. En separation är tydligen inte färdigbearbetad och kanske krävs det en konfrontation för att jag ska kunna komma vidare. Trots att det är helt fel tajming.
Hur som helst. Jag anar något stort och viktigt. Försöker att samla mod för att jag ska våga. Behöver våga. Och jag fascineras av att Universum liksom verkar processa med mig i allt det här. 
 
Grunnar också över mina motiv till att vilja dela med mig av mina egotankar här på nätet (*blinkblink* K), och tillåter mig att stå för att det till viss del handlar om en önskan om att få bekräftelse. Absolut. Så är det väl för oss alla? Men det handlar också om att göra det abstrakta lite mer konkret, om att försöka återta lite självrespekt, och att känna någon slags närhet mitt i den stora ensamheten. 
 
Och så den stora frågan - åka till Willys och storhandla idag, eller inte?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hej onsdag!

En sån där natt igen. Där mardrömmar varvas med tröstlösa vakenstunder och jag vaknar insnurrad i svettiga lakan, med en härligt bakfylleliknande huvudvärk och mörbultad kropp. God morgon onsdag, liksom.
 
Mardrömmarna avlöser varandra om nätterna just nu, och när jag inte befinner mig i dem så håller den inflammerade ryggen mig vaken. Samtidigt försöker jag att trappa ut de små vita sömntabletterna som jag har haft i två års tid, eftersom jag misstänker att de trubbar av mig och gör mig seg i skallen även på dagtid. Men det är svårt att vara som folk när man inte får sova ordentligt också, så jag vet inte. Dilemma indeed. Hur ska jag kunna hitta mig i det här virrvarret?
 
Annars. En hemmahasardag med bokläsning, småfix och påläsning inför nya jobbet. Och så ett avbrott för fika med finfina vännen från det gamla jobbet (guldstund). Jag funderar vidare på det här med separationsångest och anknytning - om behovet att möta dået för att få en större förståelse för nuet - och på var jag behöver sätta upp mina gränser framöver för att må bra. Konstaterar återigen att det är bra för mig att skriva, för det får mig att se både grus och guldkorn lite tydligare, och att snarkande katter är rätt rogivande för en själ som har svårt att sluta fladdra. 
 
Tänder nya presentljusen, knaprar vaniljskorpor och väntar på att tonårstrollet ska komma hem...
 
 
 

Inte så här det ska vara

Usch, jag kommer aldrig att vänja mig vid detta. Att bara få ha Lillskruttan hos mig varannan vecka. Det är klart att det är skönt på ett sätt. Egentid, sömn och allt det där. Men mest är det bara sorg och saknad och, som idag (första dagen utan henne) - ett stort, svart hål av ångest som suger ned mig. Tomheten blir som mest påtaglig dessa dagar, och mina egna stökiga tankar får plötsligt utrymme att härja fritt. Jag har så svårt att förhålla mig till det. Ändå har det gått tre år nu. Men nej, jag vänjer mig inte. Det är inte så här det ska vara. 
 
Lyssnar på Winnerbäck igen och sveper den stulna grå landstingskoftan lite tätare om mig. Idag känns det kallt. Funderar på hur länge en äppelpaj håller sig innan den blir dålig, och på hur jag ska tackla min separationsångest. Inte bara när det gäller Loppan, utan överlag. Den gör ju så ont i mig, och jag börjar inse att jag är så rädd för den att jag gör nästan vad som helst för att slippa den. Att jag till och med gör våld på mig själv ibland, låter andra få mer än jag har eller vill ge, för att det på något märkligt sätt är mindre plågsamt. Fast på sikt är det nog inte det. Jag tror att det slår tillbaka. Gör bara en annan sorts skador på själen. Irrar vidare i tanken och påminner mig själv om att jag ska öva mig på att tillåta mig att bli arg. Ilska är sunt i lagom dos, och lär inte skrämma iväg bra människor. 
 
Ikväll skickar jag ännu ett tacksamhetshjärta till guldkornsmänniskan längs tunnelbanans gröna linje, tänder ljus, tvingar mig själv att andas med magen och tittar ikapp på Bron. Bara jag och knaskatten hemma.