Fredagsbabbel

Dagen idag.
 
Åter på jobbet efter nästan en vecka hemma i sjuksängen. Ännu en patient som har gått bort, och en som har flyttat till hospice (29 år ung). Och nej, jag är inte säker på att jag kommer att vänja mig. Men pimpad med nya randiga stödstrumpor och en silverglänsande sjuksyrreklocka så kanske jag ändå kan hitta min plats i det hela så småningom.
 
Det är ett märkligt liv vi lever...
 
Jag fajtar mig igenom jobbdagarna med något slags ihopskrapat mod och autoknappen intryckt, men när den vita uniformen åker av och jag blir jag igen så kommer tankarna. Funderingar om vad de andra tycker om mig, om vad jag borde och inte borde ha gjort, om jag tog för mycket eller för lite plats, och om min prestation var tillräckligt bra, eller inte...
Det är så förvirrande att inte veta. Jag har liksom ingen aning, Känslan på plats är att de andra nog tycker att jag är rätt okej som person, och i alla fall inte helt oduglig för att vara nying. Men när jag lämnar bygget är det som att det förvandlas till det raka motsatta - tänk om de tycker att jag är konstig och osmart och rätt kass överlag, och undrar hur jag någonsin ska kunna vara till nytta för dem?
Jag är rädd för att det senaste ska ligga närmast verkligheten, för jag vill så gärna vara en grym syrra (läs; en som är kunnig och rolig och varm och bra att jobba med. Och bli vårdad av).
Jag ska banne mig bli den grymmaste! På att vara jag i mitt nya sammanhang. Det ska jag ha som mitt hemliga mål. 
 
 
 
 
I alla fall så mofflar jag Ben & Jerrys ikväll, bara för att jag har lust. Och så pratar jag om status och pengar och osaltad kycklingpaj med tonårstrollet. Det Fredag going mot helg. 
 

Inte en självklar del

Den där ledsenheten, den vill inte riktigt släppa taget, så jag tillåter mig...
 
Känslan av att vara "över". Inte medräknad eller en självklar del av. Jag tror att den är en av de värsta. Då hjälper det inte riktigt att veta att jag ändå är älskad och omtyckt, har 138 vänner på Facebook, och är välkommen om jag skulle våga mig på att fråga. Jag är ändå utöver. 
 
Men Melissa Horn sjunger lika änglalikt som vanligt, kaffet smakar gott och jag har en läsvärd bok på gång. Enligt den öldoftande grannen så har isen börjat lägga sig på sjön här i närheten och hon tycker att jag har världens finaste barn, och katt. Alltid något. 
 
 
 
 
 
 
Just nu längtar jag efter mitt andrum och skulle bara vilja packa en väska med pyamas och gott vin, sätta mig i bilen och dra dit. Och på vägen skulle jag göra ett stopp hos bästa mostern. Det skulle vara fint.  
 
 
 

Liv

"Skyddande faktorer: barnen".
Så står det i en journalanteckning från förra året då tillvaron liksom rasade ihop totalt. Och så är det ju. Min stora och min lilla älskade...
 
 
Och så var det himlen och havet och andrummet med min alldeles egna tänkbänk...