Två Sobril och en bettskena 2.0

Dagen idag.

 

Åter på jobbet efter nästan en vecka hemma i sjuksängen. Ännu en patient som har gått bort, och en som har flyttat till hospice (29 år ung). Och nej, jag är inte säker på att jag kommer att vänja mig. Men pimpad med nya randiga stödstrumpor och en silverglänsande sjuksyrreklocka så kanske jag ändå kan hitta min plats i det hela så småningom.

 

 

Jag fajtar mig igenom jobbdagarna med något slags ihopskrapat mod och autoknappen intryckt, men när den vita uniformen åker av och jag blir jag igen så kommer tankarna. Funderingar om vad de andra tycker om mig, om vad jag borde och inte borde ha gjort, om jag tog för mycket eller för lite plats, och om min prestation var tillräckligt bra, eller inte...

Det är så förvirrande att inte veta. Jag har liksom ingen aning, Känslan på plats är att de andra nog tycker att jag är rätt okej som person, och i alla fall inte helt oduglig för att vara nying. Men när jag lämnar bygget är det som att det förvandlas till det raka motsatta - tänk om de tycker att jag är konstig och osmart och rätt kass överlag, och undrar hur jag någonsin ska kunna vara till nytta för dem?
Jag är rädd för att det senaste ska ligga närmast verkligheten, för jag vill så gärna vara en grym syrra (läs; en som är kunnig och rolig och varm och bra att jobba med. Och bli vårdad av).
Jag ska banne mig bli den grymmaste! På att vara jag i mitt nya sammanhang. Det ska jag ha som mitt hemliga mål.