Torsdagsdipp

Det är ett under att jag har fått något gjort överhuvud taget idag. Den där välbekanta handlingsförlamningen har intagit min tankevärld, och halva dagen hann gå innan jag ens lyckades ta mig ur pyamasen. De här dagarna skrämmer mig. När panikångesten liksom lurar runt hörnet och det känns som att jag inte har någon kontroll över hur det ska utveckla sig. Tack och lov för den snälla, tillåtande läkaren som ringde tillbaka efter ett desperat meddelande, och faktiskt hjälpte mig att bryta det mest akuta. Jag fick en klok och greppbar handlingsplan som jag ska försöka hålla mig till över helgen, och blev påmind om att en dipp inte är hela världen. Med tanke på allt som rör sig i mig just nu så är det till och med rätt så logiskt. Och även om det känns som ett misslyckande att behöva be om hjälp, så var det ändå något bra i att jag ringde innan det brakade loss, för att liksom reducera risken. Det är nytt. Så en klapp på axeln till mig själv för det, trots allt, denna blåsiga valborgsmässoafton.
 
 

Mer grubbel

Jag vet inte om det är motstånd eller utmattning som gör det. Eller inget av det. Jag tar fram en bunke som jag ska baka bröd i, men sedan orkar jag inte göra mer. Istället blir den kvar på köksbänken och jag ids inte ens ta beslutet att plocka bort den och inte baka just idag. Det känns liksom FÖR tungt att ens tänka kring det. Och matlistan är skriven men jag förmår mig inte att åka iväg till affären med den, trots att jag har tid. I bilen ligger böckerna som ska lämnas tillbaka på biblos, men de kommer inte längre än så. Middagen borde förberedas eftersom jag ska leda pass ikväll och behöver ha den klar i tid - jag vet vad jag ska laga - men kommer mig inte för att sätta igång. De nya låtarna i passet behöver repeteras och jag har plockat fram skivan och preppat CD-spelaren, men mer än så blir det inte. Jag fastnar innan jag ens har börjat - med tamejfan allting just nu. 
 
Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Ska jag gå emot energibristen/olusten och bara göra det så att det kanske känns bättre, eller ska jag tillåta mig att inte göra något mer än det absolut nödvändigaste just idag? Jag är som helt oförmögen att tänka en tanke till slutet, liksom paralyserad. Som att synapserna har blivit felkopplade och hjärnan har hakat upp sig på error. Det händer liksom ingenting. Den bara står och tuggar på samma ställe, som min dator på loftet när den har tappat wifi-kontakten. Det känns som att jag behöver seriös hjälp, men eftersom det inte finns någon så måste jag lösa det på egen hand... trots att datorn har hängt sig. Eller så är det bara en simpel krisreaktion på något som inte alls är så stort som jag tror, och som bara behöver få lite tid på sig att rinna av mig...? 
 
Hur som helst så vill jag gråta. Jag känner mig ensam och utlämnad.