En promenad är bättre än ingen promenad

Det känns som att jag behöver backa tillbaka några steg, till det lite mer basala. Mat, sömn och frisk luft/aktivitet. Sådant som bidrar till uppluckring av svarta moln. Det där som jag har tvingats prioritera ned på grund av jobbstress och brist på tid och ork. 
 
Alltså...
 
 
 
 
 
Jag skulle behöva lite mer guldkornspåfyllning från Alviks-hållet också, men vågar inte riktigt tala om hur stort behovet är just nu...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

K A O S

Jag har sjukskrivit mig. Pallar inte mer stress. Måste få andas och lugna ned hjärnan. Alla sliter i mig på jobbet, från alla håll. Undersköterskorna, läkarna, patienterna, anhöriga, sjukgymnasten och logopeden. Alla vill ha min uppmärksamhet samtidigt och hela tiden. Det går inte. Jag måste välja mellan en nedkissad man, som helt ovärdigt, ligger utan byxor i sängen och stirrar upp i taket, och en nyinkommen infekterad kvinna som ligger och kvider i febersmärtor och behöver sin medicin. En man ute i dagrummet har halkat snett i sin rullstol och klagar över att det gör ont i ryggen, men läkaren vill ha akuta blodprover på honom NU, och jag kan inte dra upp honom själv (och ingen undersköterska i sikte), så jag måste försöka att hitta ett fungerande kärl ändå, så att jag kan skicka iväg proverna innan läkaren kommer och säger åt mig igen. Samtidigt kommer en anhörig till en annan patient och berättar att hon måste gå, men att hon inte vågar lämna sin mamma ensam i stolen eftersom hon kan ramla om hon får för sig att gå därifrån själv. Kan jag hålla koll på henne, alternativt följa henne till hennes säng? Innan jag ens har hunnit ta ett beslut kring det kommer logopeden och berättar att hon har gjort sin undersökning av en annan av mina patienter och vill förmedla vad hon har kommit fram till så att patienten får rätt sorts mat när det är lunch (om cirkus femton minuter). Sedan är det viktigt att jag noterar det och berättar det för undersköterskan som serverar maten så att hon också vet vad som gäller. Och så är det 12-medicinerna...
 
Jag glömmer stasbandet på den rullstolsbundna mannens arm när jag ser till att den ostadiga damen får hjälp tillbaka till sin säng. Hastar in till den febriga kvinnan, startar hennes dropp och lyssnar i farten på vad logopeden har att säga. Hinner dock inte notera det eller berätta det för undersköterskan eftersom jag måste tillbaka till mannen i rullstolen och ta proverna på honom. Han sitter fortfarande snett i stolen, men jag får äntligen hjälp av en annan sköterska att dra upp honom. Den nedkissade mannen har jag varit tvungen att släppa för stunden (hoppas att någon annan kommer förbi och ser honom). När proverna är tagna och ivägskickade delar jag ut 12-medicinerna - en halvtimme för sent - och får samtidigt höra från undersköterskan att kvinnan som logopeden träffat (som bara skulle äta passerad mat) precis har ätit en hel portion med vanlig mat... 
 
Jag orkar inte. Det är varken säkert för mig eller patienterna. Och totalt ovärdigt. Så idag är jag hemma och söker jobb. Jag mår inte bra. Mitt liv är upp-och-ned-vänt och jag behöver en kram och någon som säger att det kommer att ordna sig. Blärk. 
 
 
 

Tillit

Försök till fokus-byte. Det där lilla. Att sitta tillsammans med en sjungande Loppa och bygga pärlplatta. Eller att skratta med både Stor och Liten vid middagsbordet (så sällan det händer). Eller att gosa med en varm katt. Sådant som gör tillvaron lite mera greppbar och begriplig. Värdefull. 
 
Jag försöker att ta till mig ett nytt mindfulness-knep. Försöker föreställa mig hur jag hittar en trygg och lugn plats inuti, som jag kan vara på när det stormar utanför. Så att den fysiska kroppen liksom blir en slags sköld däremellan. Det går sådär, men jag tycker att det är smart så jag jobbar på saken. Måste hålla mig fast vid något så att jag inte inte kraschar totalt. 
 
Och jag tänker; kärlek, kärlek, kärlek. Tillit, tillit, tillit. Det kommer att bli bra. Väl?