Den sista showen

Idag var det den sista showen någonsin för min Stora. Efter 13 års dansande på en och samma dansskola så har de nu gjort sitt sista nummer tillsammans. Och jag kunde inte vara stoltare. Min Stora. Min hjälte. 
 
Kolla in här, här och här.  Under det allra bästa numret la jag dock undan mobilen och bara tittade. Med en sådan där vemods-stolthets-glädje-gråt-klump i mammahjärtat.
 
 

Att göra och våga misslyckas

"Du lägger ned fem år på att skriva olika listor, men sedan bara en halv dag på att verkligen göra. Det borde vara tvärt om. Att du lägger en halv dag på att skriva listor, och sedan ägnar de kommande fem åren åt att försöka förverkliga dem."
 
Så sa han över en kaffekopp idag, Ålandspappan. Han som har känt mig i mer än tjugo år, på gott och ont. Och det ligger absolut något i det. Ganska mycket, till och med. För det är så jag gör. Fastnar i mina listor, men gör inte så mycket verklighet av dem. Jag vet faktiskt inte varför. 
 
Och kanske har han även rätt i att det ger mer effekt att ta ett stort steg åt något håll (åt vilket håll som helst, egentligen - bara steget tas), istället för att småtrippa hit och dit utan att få någon egentlig skillnad. 
 
Och det där med att våga pröva - och att våga misslyckas. Jag är så förbannat livrädd för att ta beslut om sådant som jag inte är helt säker på, att jag liksom bara blir ståendes på ett och samma ställe. Samtidigt stångar jag pannan blodig för att hitta den "rätta" förändringen som ska få mig att må bättre. Det går ju inte ihop. Vissa saker behöver jag acceptera att de är som de är (i alla fall just nu), medan andra saker faktiskt går att förändra - om jag bara vågar försöka. Jag behöver klura ut hur det är för mig just nu, och vad jag är beredd att göra (eller inte göra) både nu och framåtKommer att tänka på Sinnesrobönen. 
 
 
Lite så. 

Längtanshål och bepansrad hud

Och ibland (rätt så ofta, fast lite i smyg så att jag knappt märker det) tänker jag på det här med kärlek igen. Den där till någon annan än mina barn och andra nära. Jag insåg idag, att det måste ha gått runt fem år sedan jag och ex-fru skilde oss. Fem år. Och jag har inte varit med någon annan sedan dess. Det är sant. 
 
Jag tänker att jag är för ful, för fel, för konstig och för tråkig för att någon skulle vilja ha mig, men också att jag har haft så fullt upp med att överleva de senaste fem åren, att det bara inte har gått. Och jag har inte heller varit mottaglig. Men det är jag fortfarande inte. Och jag undrar om det har med dålig självkänsla, rädsla eller brist på utrymme att göra? Eller på att jag faktiskt inte vill?
 
Det känns som att jag har glömt bort hur man gör. Och som att min hud har blivit bepansrad av att inte ha blivit berörd på så lång tid. Som att hela jag är en slags vandrande sköld. Jag rycker nästan till om någon rör vid mig. För att det känns så ovant. Och jag vet inte varför det är som det är - eller om det ens är okej. 
 
Ibland känns det som att jag inte vill ha det på något annat sätt. Ibland är längtanshålet så stort att jag inte ens vågar se på det. Istället cementerar jag skölden ännu mer. Gör mig liksom oåtkomlig. Och längst där inne skaver en känsla av att alla andra går vidare, men jag står bara kvar. Och jag vet inte ens varför.