Den sista showen
Idag var det den sista showen någonsin för min Stora. Efter 13 års dansande på en och samma dansskola så har de nu gjort sitt sista nummer tillsammans. Och jag kunde inte vara stoltare. Min Stora. Min hjälte.
Kolla in här, här och här. Under det allra bästa numret la jag dock undan mobilen och bara tittade. Med en sådan där vemods-stolthets-glädje-gråt-klump i mammahjärtat.
skriven
Häftiga nummer! var stolt! (och lite ledsen så klart).
Angående ditt tidigare inlägg: jag tror att alla med någon psykisk sjukdom känner som du. Emellanåt i alla fall. Det att man är tråkig och att andra är bättre och att ingen vill ha en osv. Det betyder inte att man faktiskt ÄR det. Du är alldeles säkert, av det jag läst den senaste tiden, inte varken tråkig eller värdelös utan faktiskt helt klart värd kärleken och att hitta rätt.
kramar