Som en ömtålig blomma

Och samtidigt. Mitt i allt det svåra, slitiga och obegripliga så känner jag en sådan gränslös kärlek till vår lilla Loppa. Hon är som en ömtålig liten blomma som jag vill hålla så ömt, så ömt, ge den ljus och värme och skydda den mot allt som är nedbrytande.
 
Min Loppa, så starkskör, klok, rolig och underfundig. Den bästa ungen. Det känns som att våra hjärtan är sammankopplade och ibland är upplevelsen nästan fysisk. Kärleken till den ungen är mitt i alltihop den största jag kan tänka mig. Och så den till min Stora förstås. Den är densamma. Bortom ord. Så är det bara. 

Inte hållbart

Det är mycket oro just nu. Det känns som att vi har nått någon slags gräns där vi faktiskt måste be om ordentlig professionell hjälp med Loppan. Framförallt så måste vi försöka reda ut vad allt det här som vi tampas med handlar om, för det är inte som det "ska vara". Jag har hela tiden sett på det hela genom npf-glasögon, och det gör jag fortfarande, men det känns som att det kanske är något annat också.  Eller så är det något helt annat som vi missar för att vi inte ser på det från det hållet. Jag vet inte, det är så slitigt, så tvångsigt, så många utbrott och så stora svängningar. Noll tolerans för motgångar, så mycket hypersensibilitet, lättkränkthet, oro och stress - och jag förstår det inte. Jag vet inte hur jag ska hantera det när jag inte vet vad det handlar om. Det går så fort och det går aldrig att förutspå när det kommer. Det är inte hållbart längre. 
 
Samtidigt tar jag mig an mitt nya jobb med skräckblandad förtjusning. Det är en helt ny värld jag har hamnat i. Läskig, men också spännande. Massor att ta in och mängder med nya ansikten. Det brinner lite i hjärnan på mig och jag vet inte riktigt vart det kommer att sluta. 

Ogreppbart

Ihopskrapning och uppryckning. Det är dags att sluta gråta och börja ladda inför det nya. En ny livsfas. Jag försöker att ställa om mig, och börjar så smått förstå vad det är som händer, men det är så mycket som stressar. Min trötthet, den paralyserande känslan av att saker och ting hopar sig och att jag inte orkar ta tag i det jag behöver. Paniken över att vardagen stundtals känns så ogreppbar. Det är som att jag inte kan hantera tiden på ett vettigt sätt. Jag behöver verkligen få hjälp med det. Jag behöver hjälp att förhålla mig till det och styra upp det som faller, men jag lyckas inte få loss tillräckligt med tid till det heller. Framöver kommer det att bli ännu svårare. Andra arbetstider. Tänk om det äter upp mig. Jag måste fungera nu. Jag bara måste.