Stor har flyttat ut for real

Han kom, han gick och han flyttade hemifrån. Vi hann träffas i sisådär en 4 timmar. Sedan var han väck igen. Och alla hans grejer. Kvar blev mamman, som känner sig rätt så mycket förvirrad och sorgsen. Skum grej liksom.
 
Meeen, jag tycker ändå att jag har hanterat det rätt bra. Inte särskilt ångestdriven alls. Har bara städat, möblerat, rensat avlopp, tvättat, handlat, fixat bil och varit konstant igång sedan klockan fem i morse.
 
Joråsåattee...

Noll poäng

Jag vabbar. Jag städar, jag tränar, jag jobbar när jag inte vabbar, jag skjutsar katter till och från veterinären, jag knyter på och av tratt, jag fixar och donar - och det är rätt bra om jag summerar. På ett plan orkar jag hur mycket som helst just nu. Jag står starkare än jag har gjort på fem år. Men samtidigt. På ett annat plan känner jag mig så ofantligt trött och slutkörd. Sådär så att jag skulle vilja få sova flera dygn i sträck. Ändå åker jag och tränar. För att jag vill träna. Jag vet att natten kommer att bli alldeles för kort, och att jag ska upp tidigt i morgon för att åka till exfru och vabba vidare. Sedan måste jag kasta mig iväg för att fixa och dona en massa igen innan Stora kommer hem. Det kommer max att bli en halv dags vila efter det, sedan kommer Loppan tillbaka till mig igen. Och efter det - nada vila. Ändå åker jag och tränar ikväll, istället för att gå och lägga mig tidigt. För att jag vill. 
 
Och egentligen har det här ingen poäng alls, förutom att jag orkar hur mycket som helst, samtidigt som jag inte orkar alls. Och jag vet inte riktigt vilket race jag ska köra. 

Krisar

Idag krisar jag litegrann inuti. Min Stora har ringt och meddelat att han kommer hem till helgen. Men inte för att umgås, utan för att sova och sedan vända. Med alla sina saker. Kläder, skrivbord, dator, vinställ och båda gitarrerna. Och när gitarrerna ska med betyder det att det är på riktigt. Nu flyttar han officiellt hemifrån. 
 
Det känns riktigt jobbigt. Inte så mycket att han flyttar ut, för det är väl lite dags. Visst känns det i hjärtat ändå, men det värsta är att han kommer att befinna sig så långt bort. Femtio mil härifrån. Det är liksom inte bara att glida över och äta lite mat. Inga spontanbesök direkt. Och det. Är jobbigt. Normaljobbigt, antar jag, men ändå. Jobbigt. Min Stora. Mitt hjärta.