Habiliteringen

Idag har jag varit på Habiliteringen. Jag stretade mig dit genom stormvindarna, öste ur mig ett helt lass med frustration och ångest, och gick därifrån med lite lättare steg och medvind i ryggen. För första gången på länge så känner jag faktiskt ett litet hopp om att jag kanske kan få hjälp med rätt saker. Herregud så skönt det skulle vara att få bolla min verklighet med någon som på riktigt förstår vad jag menar. Som lyssnar och förstår, och kan komma med realistisk feedback tillbaka. 
 
 Annars har jag ägnat min lediga dag till att lyssna på Maria Mena, ligga på spikmatta, dricka kaffe vid ett soldränkt köksbord och rent allmänt försökt vila hjärnan genom att bara sitta och slötitta ut genom fönstret. Ro för både hjärnan och själen att på lite avstånd studera de färgsprakande löven som virvlar runt i vinden, och de tussiga molnen som glider förbi på himlen. Tack gode gud för lediga dagar. 
 
 
 
 Kvällen. Har för övrigt varit min och Loppans. 
 
 
 
 

Sömnbrist

Jag sover inte. Det gör mig fan galen. Jag har testat allt, men ingenting fungerar. Vad gör man? Om hjärnan strejkar när den är på topp, så blir den knappast bättre av att aldrig få tillräckligt med sömn. Jag är konstant trött. Skulle kunna döda för en hel natts ostörd sömn. Och tänk om jag kunde få ett helt dygn när jag bara kunde ligga i sängen och slumra! Det skulle vara himmelriket. 
 
 

Duschångest

Och så den här Loppan som verkligen hatar att duscha. Som ångestgråter, låser in sig, skriker och vägrar i största allmänhet. Det är svårt. Jag ser ju att det är på riktigt, men en gång i veckan behöver man ändå duscha. Så jag lirkar, busar, kramar och föser henne in i badrummet, hämtar tillbaka henne när hon rusar ut - och sedan gör jag det igen. Och igen. Till slut står hon ändå där, gråtandes i duschen och låter mig varsamt tvätta hennes hår. När allt är klart är hon som en ny unge, som njuter när jag borstar hennes hår och sjungandes drar på sig pyamasen och myser ned sig i soffan. Ren, och sådär härligt len som bara barn kan vara. 
 
Men det är en pärs. Varje gång samma procedur. Jag förstår inte riktigt vad det är som är så hemskt, men det är ångest på riktigt, så mycket förstår jag.