En förstörd klätterhall

SORG. En förstörd klätterhall och en Loppa i bitar. Hon var så stolt och glad när vi åkte dit. Skulle få visa storebror för första gången, och så BAM! Allt förstört. I värsta fall går det inte att återställa och då är det slutklättrat. 
 
"Varför gör man så här?" frågade hon och bröt ihop. Och vad svarar man på något sådant? Varför liksom? För att det var några som tyckte att det var en rolig grej... Fy fan. Jag vill bara gå ut och leta rätt på dem och nita dem. 
 
Klättringen är hennes allt. Hennes sammanhang, och vår grej. Bokstavsbarnens grej. Det är som en familj. Och när både ledare, föräldrar och barn kramade om och försökte trösta henne så brast det nästan för mig också. Så himla fint, så jävla tråkigt. 
 
 

Jag är hon

Jag är hon. Jag förstår att det låter märkligt, eftersom jag är mer än dubbelt så gammal och snart pre-tant, men jag är hon. Inuti. Precis sådan. Sällsam, uttrycksfull, konstnärlig, starkskör, introvert och liksom magisk på något sätt. Det är sådan jag känner mig inuti, och har gjort i hela mitt liv. Det är därför jag är så främmande i min egen kropp. Det blev fel någonstans och mitt yttre jag stämmer så totalt inte ihop med mitt inre jag. Jag är förstås inte så där ung, men jag är hon, Aurora. En rätt märklig grej att inse. Går det att förstå?
 
 

Min kloka

Jag pratar med min fina, Stora, och han har så många klokheter i sig. Han är äntligen hemma igen. På besök, visserligen, men ändå. Vi bollar värderingar och livsfrågor med varandra, som förr, och han säger att jag ska vara stolt över mig själv som har tagit mig igenom så många jobbiga saker men ändå står upprätt. Han säger att jag är en av de bästa han vet, och att jag alltid reser mig och kämpar mig upp ur gropen, även om det ibland känns som att jag kräver mig nedåt.  Och jag blir faktiskt stolt. Över mig själv, men framförallt över honom. Han min fina, kloka.