En förstörd klätterhall
SORG. En förstörd klätterhall och en Loppa i bitar. Hon var så stolt och glad när vi åkte dit. Skulle få visa storebror för första gången, och så BAM! Allt förstört. I värsta fall går det inte att återställa och då är det slutklättrat.
"Varför gör man så här?" frågade hon och bröt ihop. Och vad svarar man på något sådant? Varför liksom? För att det var några som tyckte att det var en rolig grej... Fy fan. Jag vill bara gå ut och leta rätt på dem och nita dem.
Klättringen är hennes allt. Hennes sammanhang, och vår grej. Bokstavsbarnens grej. Det är som en familj. Och när både ledare, föräldrar och barn kramade om och försökte trösta henne så brast det nästan för mig också. Så himla fint, så jävla tråkigt.
