Insikt

Jag tror inte att jag vet hur det känns att inte vara mer eller mindre deprimerad. Hur det känns att inte undra. Hur det känns att må bra.
 
Hur ska jag då veta om jag ska nöja mig, eller om jag ska försöka få det bättre? Är det här vad livet erbjuder för de allra flesta, eller går det att ha det annorlunda? Och det här med ork. Är det något som de allra flesta har, åtminstone ibland, eller är det så här för alla? Att livet kräver mer än det finns att ta av? Känslan av att hela tiden tvingas orka fortsätta, trots att det egentligen inte går. Överhuvudtaget. Jag minns inte hur det känns att ha ork, men det borde väl ändå vara rimligt att få uppleva det någon gång ibland i alla fall? 

"Bara" en negativ jävel?

Jag har slutat med min antidepressiva medicin på eget bevåg. Trappat ut den förstås, men inte konsulterat läkare om huruvida det var ett smart drag eller ej. Mest för att det inte finns någon vettig läkare att konsultera. I´m on my own liksom. Psykiatrin du vet, inte mycket att hurra för. 
 
Jag gjorde det först och främst för att jag ville bli "ren". Jag har inte varit medicinfri på en hel evighet och jag vet inte hur jag mår utan. Tänk om jag klarar mig lika bra eller dåligt om jag tar bort den? Eller om mina konstiga och tärande fysiska symptom försvinner om jag rensar kroppen på kemikalier. Jag behöver få veta. Så jag tänkte att jag provar. Men kroppen mår fortfarade som den gör, och jag tror att jag börjar känna mig mer deprimerad igen. Eller så är det inte värre än det har varit tidigare, jag vet inte. Svårt att avgöra när melakolin och känslan av att ständigt vara utmattad ligger som en våt filt över mig ovasett. Det är bara lite olika tyngd på den. Hur tung är den nu liksom? Hanterbart tung, eller börjar den bli för tung? 
 
Jag vet inte hur jag ska se på det. Är jag en person som lider av psykisk ohälsa och kommer att få kämpa mot depressioner för resten av livet? Som i på riktigt allvarligt sjuk? Eller är jag bara en negativ jävel med dålig stresshanteringsförmåga, tvångsmässighet och lite för mycket självförakt som jag borde kunna hitta ett bättre förhållningssätt till, och sedan är det lungt? Jag vet inte. Hur vet man?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fel ändå

När man känner sig fel trots att man är tillsammans med helt rätt människor. 
 
Det är jul. Vi har det bra. Och ändå.