Låång dag

Jobb 7.30-22.15. Need I say more? Jag är HELT slut. Och det är bara början. Den här helgen kommer att ta kål på mig. (tänkpengartänkpengartänkpengar)
 
Ändå hade jag ork att känna mig ledsen i hjärtat när jag åkte hem. Jag saknar min guldkornsmänniska. Hon i Alvik. Det känns lite som att ha förlorat en viktig vän. Gör ont. Fast blandat med sorgen känner jag mig stolt och nöjd över att ha fixat den här dagen. Att ha ensamt syrra-ansvar för tio svårt sjuka patienter är verkligen ingen parkpromendad. Men jag gjorde det. 
 
 
För att chefen inte lyckades betala ut lönerna i tid...
 
 
Har jobbat så att det osade om fötterna idag. 
 

Min älskade kloka vän

En vän sa till mig att jag är en av de starkaste människorna hon känner. Hur är det möjligt? 
Hon sa att en stor del av problemet nog ligger i min urkajkade självkänsla, och att jag projecerar min egen styrka på andra människor, så att jag tror att det är de som bär upp mig och inte jag själv. Jag "gör" dem till mina kryckor, och sedan tror jag att jag inte har förmågan att stå på egna ben utan dem. Såklart att det känns som att tillvaron rämnar då, när det är precis det som händer. Att kryckorna slits ifrån mig...
 
Hon är en av de klokaste jag vet. 
 
Och det där med att våra tankar trampar upp små stigar och vindlande vägar inne i hjärnan, som vi återvänder till när vi känner oss vilsna av en eller annan anledning - eftersom det känns tryggast så - låter helt logiskt när hon säger det. Att vi gör det även om de kanske inte är de bästa vägarna (eller kanske till och med riktigt dåliga) - för att vi är vanedjur - det köper jag också rakt av. 
 
Har egentligen ingen slutpoäng här. Förstår att jag skulle behöva trampa upp nya stigar och vägar, för de jag har leder sällan framåt. De är "färdigtestade återvändsgränder", som en annan klok vän sa. Det håller jag med om. Ändå vet jag inte riktigt hur. 

"Fortsätt att njuta av detaljerna"

Jag skulle vilja veta om det här är något som kommer att gå över? Jag tror det skulle vara lättare om jag visste att det fanns någon slags ände på det. Då skulle jag liksom ha ett mål. Att försöka härda ut tills dess. Det skulle vara mer okej att bara fokusera på detaljerna, så länge. Om jag visste att jag väntade på något mera helt. 
 
Jag skulle vilja veta om det är en process jag är inne i. Kanske en sorg- och förvirringsprocess i och med psykologavslutet. Det började ju dala redan i slutet av sommaren, men å andra sidan så var det då det började gå upp för mig att vi på riktigt skulle avsluta snart. Så kanske var det därför som den där sköra fantastiska känslan av liv började flaga av mig som en misslyckad solbränna? Och kanske är det därför som det känns så tungt nu? Kan det vara så att jag blandar ihop logisk sorg med ologisk meningslöshet? Det skulle jag vilja veta. 
 
...
 
Jag lyckades ta mig ut en stund idag i alla fall. Träffade nya läkaren och fick säga det förbjudna, otacksamma;
" Det händer ganska ofta nu för tiden att jag tappar orken att vilja leva". 
Bara att få säga det högt till någon som inte dömer eller blir skräckslagen var en liten befrielse. Och hon lyssnade. Lät mig fylla i några skattningsformulär (där det depressiva slog i taket), försökte få mig att se det positiva i mitt liv, ge mig hopp, och justerade min medicinering. Jag orkar inte ha några direkta invändningar, utan tänker göra som hon föreslår. Hon verkar faktiskt bra. Vettig och mänsklig. Och som sagt, en liten lättnad att få berätta för någon att mina tankar nöter hål i huvudet på mig just nu, och att jag är rädd för att de aldrig ska försvinna.
 
"Fortsätt att uppmärksamma och njuta av detaljerna, fortsätt att träna om det får dig att glömma bort det mörka för en stund, och fortsätt att gå till jobbet. Fortsätt att göra det som du vet är bra för dig. Du är fortfarande på väg uppåt, men du har en bit kvar, så fortsätt att klättra." 

Så sa hon. Och jag vill så gärna tro henne.