Spontan Valborg

Ibland, ganska ofta, är det bra med en Loppa som pushar när jag backar. I morgon lägger jag alla socialfobiska tankar och ekonomiska våndor åt sidan och drar till Örebro igen. Loppan och jag. Ganska spontant för att vara jag, måste jag ändå säga. Hoppas på påfyllande människor, sköna sängar och härlig brasvärme - och att Loppan ska känna lite samma lika som jag. 

Hopp?

Jag har varit och tränat för första gången på flera månader. Jag ville pröva om det gick, om jag fortfarande kunde - och det kunde jag! Jag har ingen bra plan för hur jag ska undvika att gå ned mer i vikt, men det får lösa sig. Jag måste försöka återta mitt liv. Igen. Och så har jag träffat en magspecialist. Jag ska börja med en medicin, på prov. Jag är egentligen emot det, men jag ger det ett försök. Skulle börja ta knark om någon sa att det skulle hjälpa. Har absolut ingenting att förlora just nu. 
 
Det finns hopp om livet. I alla fall lite. Kanske. Eventuellt. 

Påfyllning

Det är konstigt att jag har så svårt för att ta mig samman och faktiskt göra något, för när det väl händer är det oftast så otroligt påfyllande. Jag tog bilen till Örebro-pärlan för några helger sedan, till huset på landet där vägen tar slut. Till den där underbart kravlösa tillvaron där det finns god mat, fåglar på ett fågelbord, en varm lama-filt, loppis, fantastisk natur, inspirerande människor och en sällsam trygghet. Och samtidigt, utmaningen i att bli meddragen på oplanerade sociala tillställningar. Sådant där som jag vanligtvis skyr, men som ändå funkar på något vis när jag är där. Teater, middag på restaurang, vin och att vara ute sent. Det går ju.