Tackolov

Befrielse. När Stor och Liten spelar spel tillsammans i en hel timme och jag får chansen att städa upp efter en veckas total ordningsneglekt. Min känsla av att vilja röja ut och bort är starkare än på länge. Jag vill tömma skåpen och lådorna och bara behålla det som verkligen används. För jag. Kan inte andas. Jag måste få rum. 

Inse och acceptera

En jobbledig men totalt fullbokad torsdag. Det har varit psykologbesök, begravning och födelsedagsfirande, ett borttappat och återfunnet Visa-kort och en kidnappad husnyckel. Och så ett par timmars bilkörning och massivt köande på det. Jag känner mig som en urvriden trasa. Dels på grund av alla känsloyttringar (det absurda i att åka från psykolog till begravning till födelsedagsfika), men framförallt på grund av allt hit-och-dit-flängande och de knappa tidsmarginalerna mellan varje stopp.
 
Herregud, jag måste verkligen trappa ned och skala bort.
 
Det var ju precis det vi pratade om hos Alviks-guldkornet, men sedan gick resten av dagen i alla fall i hundranittio. Duh. Hon försöker få mig att inse och acceptera mina begränsningar. Eller kanske snarare...mina gränser. Att andra klarar av ett visst tempo och livsinnehåll innebär inte att alla gör det. Och jag är jag liksom, så dumt att hålla på och försöka nå upp till någon annans nivå och sedan hålla på och sparka på mig själv för att jag inte lyckas eftersom jag faktiskt inte pallar. Det är verkligen inte bra för mig. Så jag ska försöka ta till mig det hon säger; inse och acceptera mina gränser (och begränsningar). Inse, acceptera och även agera i enlighet med det. På något sätt måste jag, för jag känner mig helt utbränd efter bara två veckors återgång till vardagen, och det håller ju inte....
 
Men det var ett bra psykologbesök, en fin begravning tillsammans med människor jag tycker om, och även om födelsedagsfirandet blev lite kort och nedtonat så kändes det viktigt att åtminstone få komma dit och säga grattis. 

Oändlighet

Det är något med vardagen som får den att kännas så evinnerligt evig. Som att jag stretar mot ett slut som aldrig någonsin kommer. Jag inser att det låter deppigt, för det är ju det här som är livet. Något ständigt pågående, som en får försöka att förgylla och ta vara på så mycket det bara går, och på något sätt vara närvarande i oavsett vad som händer...
Det är inte så att jag har det dåligt just nu, men det finns en stress och uppgivenhet i mig som gnager och nöter. En känsla av att gå runt i cirklar, att aldrig nå fram. Och jag inser att det är så som vardagen brukar få mig att känna. Jag vet inte om det går att förstå, men antingen är det något knas med min vardag som sådan, eller så är det jag som har problem med att förhålla mig till den på ett konstruktivt sätt. Troligen är det det senare, och jag vet faktiskt inte varför - eller vad jag ska göra åt det. Det känns liksom som något annat än vanlig vardagstristess. Något mer komplext. 
 
Så jag försöker att djupandas, inte tänka så mycket och klappa lillkatten istället. Och tack och lov att jag är ledig i morgon!