Årens spår

Ansiktet som möter mig i spegeln idag skrämmer mig nästan. Jag ser så gammal och sliten ut. När hände det? 
 
De senaste åren har verkligen tärt på mig. De har satt djupa spår. Och nu när själen äntligen orkar finnas till, så bryter kroppen ned mig istället. Jag vet inte vad som händer och just nu känns det ändlöst. Det syns i mina ansiktslinjer och jag hukar för ångesten. Det känns på något sätt för sent. Som en hällristning som sitter där den sitter. Fårorna finns där. Oavsett. Jag fortsätter att släpa och längta efter någon slags lättnad. 

Lärdom

Och så det där med att göra fel på nya jobbet, men ta det som en lärdom istället för att börja klanka ned och sparka på sig själv. Inte helt lätt men jag jobbar på saken. Jag har varit där i en månad. Man kan göra fel. Jag gör om och gör rätt nästa gång. Jag är inte dålig. Punkt.