...

Jag är en dålig människa. Jag kan inte njuta av livet, trots att jag vill. Jag kan inte vara cool och vara i nuet, trots att jag vill. Jag kan inte gilla läget, trots att jag vill. Jag kan inte ge mig själv kärlek, trots att jag vill. Jag kan inte acceptera, trots att jag vill. Jag kan inte samla guldkorn på hög, trots att jag vill. Jag kan inte vara glad, trots att jag vill. 
 
Jag kan fanimej ingenting. Trots att jag vill. 
 
Ingenting blir till något helt. Allt är bara fragment som försvinner direkt efter att de har skapats. Som någon slags konstant närminnesförlust. Allt hänger bara löst och ingenting bildar någonsin någon greppbar helhet. 
 
Trots att jag vill. 
 
Idag gråter jag igen. 
 
(Och så förbannar jag mig själv lite till, trots att jag inte vill).

Träningsknarkar

Jag tänkte skriva någonting om hur ilsken och lättirriterad jag är just nu. Någonting om att jag är förbannad på allt och alla och hur osympatiskt och nedbrytande jag tycker att det är. Att det känns som att svart galla liksom väller ut ur mig och gör mig ful och elak. Att det inte är likt mig.
 
Men sedan åkte och jag ledde ett Friskis-pass och kom hem så totalt endorfrinkickad att ilskan var som bortblåst. Åtminstone för stunden. Träning är verkligen mitt knark just nu. På gott och ont. Herregud vad jag mår bra precis just den stunden, och tills adrenalinet har runnit av mig. Och tack och lov för Arthrotec som gör att mitt onda knä håller. 
 
 

...

Att stanna upp. Och bara låta det som känns få kännas. 
 
Jag är inte så bra på det. Men idag, har jag tillåtit mig. Och jag känner mig sorgsen. 
 
Jag tror att jag har mycket sorg inom mig. Och mycket frustration. Idag får det vara så. Jag tar ett stadigt tag i handen på mitt lilla jag, gråter och låter det få kännas.