Finaste fredagen på länge

Den finaste dagen på länge. Loppan var med mig på jobbet och efter det - kravlöst hemmamys med all tid i världen och ändå någon slags oväntad harmoni i luften. Jag minns inte när det hände sist. En Loppa som leker, pysslar och tar det lugnt, och en mamma som faktiskt kan sitta ned och läsa en bok utan att allt totalspårar ur. Tänk att det faktiskt går.
 
Jag kan inte låta bli att koppla ihop det med tillsammansheten och kravlösheten. Hon och jag en hel dag, utan måsten, men ändå inom någon slags sammanhållande ram. Det blir så tydligt. Det är då det kan fungera. 

Fäck!

Ibland gör en bara så totalt jävla fett bort sig som förälder till sina barn. Då får en bara hoppas att det går att reparera hyggligt hållbart med miljoner ursäkter och kramar efteråt, när en har lugnat ned sig. 
 
Men det är svårt att förklara för en liten när en knappt förstår själv vad det är som händer. 
 
Det är inte okej att totalflippa på grund av egentligen ingenting, men ibland är en mamma bara människa också. En sådan där ofullkomlig en, som gör helt fel trots att en egentligen vet ganska rätt. 
 
 

...

Den där panikångestattacken som kommer plötsligare än du hinner förstå vad det var som hände. Helt feltajmad och utom kontroll. Bara sådär. Bam!
 
Idag kom den igen. 
 
Visserligen var jag med rätt människa, men på helt fel plats och tidpunkt, och jag var inte alls beredd. Det brukar inte hända någon annanstans än när jag är hemma med mig själv, men nu var det andra gången på kort tid. Och jag vet inte varför.
 
Jag skäms, men är samtidigt tacksam för att jag fick hjälp och tid att vänta ut det. För det är ju så, att människan orkar inte ha ett sådant stort ångestpåslag hur lång tid som helst. Till slut så vänder det och ebbar ut. Det behövs egentligen bara tid och någon som hjälper en att börja andas igen. Det fick jag, och för det är jag tacksam. 
 
Det absurda i hela - eller kanske det fullständigt normala - var att jag åkte iväg och ledde Friskispass två timmar senare. Med huvudet och kroppen helt urlakade, lite som när du just har kommit ur en febertoppsdimma. Helt kajko. Men jag fixade det. Tamejfan. Klappar-mig-själv-på-axeln-för-det.
 
Nu känns det bättre, och jag älskar att jag har min träning. Jag tror att den är min räddning.