När ensamheten krymper världen

Jag behöver verkligen börja blicka utåt igen. Jag har varit för instängd för länge. Stängt in mig själv. Inte orkat något annat. Men till slut så dränerar det mer än det ger. När ensamheten krymper världen och gör den tom och verklighetsfrånvänd. När jag börjar grubbla för mycket och tappar mening. Det är då jag behöver vända mig utåt igen. Det blir så tydligt. Jag behöver verkligen lite annan input. 

Underbara helg

Underbara värme. Underbara sol. Underbara helgkaffe. Underbara podlyssnande. Underbara vila. För en stund, så tänker jag bort allt annat. 

Fuckitfuckitfuckit

Jag suger fortfarande på fredagskaramellen som jag fick idag. En fuktskada i badrummet. Så oerhört upplyftande. Och lägligt. Verkligen. 
 
Utrivning av hela badrummet alltså, och inga pengar att lappa ihop det igen med. Vad blir egentligen svaret på den ekvationen? Ångest upphöjt i 250 kanske?
 
Någon mer skit som ska staplas upp på den växande högen när det ändå är igång? Inte? Nå. I morgon kanske. 
 
Jag vet, jag är vedervärdigt pessimistisk, men ibland går det bara inte vara något annat.