Befrielse

En kort stunds andrum. Stora tar med sig Lilla till Hemköp och jag får tjugo minuter för mig själv att packa upp mat på. Befrielse. Nu sitter de och spelar datorspel tillsammans och min hjärna får ännu en stunds vila. Bara att kunna laga middag utan att någon står och drar i mig, och att jag får utrymme att samla ihop mig efter jobbdagen - ovärderligt. Jag känner mig så trött och så sliten, och den där ångestklumpen i magen gör det svårt att andas fritt, men det är äntligen fredag, den nykastrerade katten har slutat kasta sig mot väggarna för att få av sig sin tratt, jag har fått antibiotika mot mina överjävliga ögoneksem, det är bara några timmar kvar på den här dagen och snart får jag sova. Jag ska försöka att hålla mig så mycket här och nu som möjligt tills dess. 

Psyk

Så är jag där igen. Jagar upp mig och överreagerar. Men det känns som att jag är redo för psyk. Inte så där som man säger bara för att förstärka att man mår lite kasst, utan verkligen på riktigt. För jag orkar faktiskt inte. Hela mitt inre skriker av stress och jag får ju fan inte till det. Jag kan inte hantera min tillvaro. Visst, mina barn är hela och rena, jag träffar någon vän då och då, jag tränar och jag går till jobbet, även om det bara är på halvtid just nu. Men. Jag går sönder av att få det att fungera. Det känns som att någon håller på och pumpar upp mitt hjärta inifrån, som en ballong som lär explodera när som helst, rakt ut genom bröstkorgen på mig. Hjärnan är så rörig att den inte kan tänka klart och när mina barn pratar lite för högt så känns det som om någon kör in en kniv genom örat på mig. Jag fattar inte hur man kan må så här utan att kollapsa. Jag fattar det bara inte. Hur nära stoppet är jag egentligen? Ångesten river i magen och tankarna maler på som en tysk propagandafilm - jag orkar inte, jag fixar det inte, jag misslyckas hela tiden, JAG FÅR INTE IHOP DET (och varför kan ingen hjälpa mig?)

Torsdag upp och ned

En sådan där mardrömsdag då precis all energi är slut redan efter frukost, och då det mesta går åt skogen trots att jag försöker allt vad jag orkar. 
 
Idag har jag varit en dålig mamma. Jag har stressat och tappat tålamodet och skällt och bett om ursäkt och inte varit särskilt närvarande alls, trots att jag vet att det är ett måste för att det ens ska finnas en möjlighet att få en bra dag i det här huset. Jag gjorde ett tappert försök. Drog till Cosmonova med Loppan och en liten kompis för att bidra med något slags sportlovskul, men tiden strulade till sig så att vi blev sena, och när vi väl kommit på plats så hann vi bara sitta i tio minuter innan Loppan blev åksjuk och vi var tvugna att gå igen. Tvåhundra kronor rätt ned i sjön. Plus en stirrig fika och bensinpengar på det. Efter hemkomsten bröt Loppan ihop, kröp upp på ett skåp och vägrade att komma ned. Och jag. Som redan var helt slut och jävligt kaffesugen tappade tålamodet totalt och började skälla på henne på det där bittra vidriga sättet som bara en slutkörd förälder kan när en inte begriper vad det är som händer och har varit där alltför många gånger förut. Det där som en ångrar redan efter första meningen, men som ändå inte går att stoppa. Och sedan blir det bara värre. 
 
Jag jobbar med tanken att sådana här dagar händer ibland. Att det inte är hela världen och att det inte kommer att göra att Loppan måste sitta i en terapistol och bearbeta sin barndom så fort hon blir stor nog. Jag har bett om ursäkt, och jag är inte mer än människa. Och ibland är det så förbannat svårt att orka göra det bra. Men det är okej ändå. Det är. Okej. 
 
(Men jag känner mig ändå usel, ledsen och förvirrad över att jag har så svårt att få ihop det vardagliga. Det är inte enkelt för någon, jag vet. Men det känns som att det brister någonstans hos mig, och att det gör det ännu svårare. Får bara inte grepp om det.)