Lycka i det lilla

"Snälla mamma, kan inte jag bara få klättra upp för det där berget!"
 
Tänk. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Möjligheter överallt. En skitig snöhög bredvid motorvägen kan bli till ett berg som bara väntar på att få bestigas. Jag måste börja leva lite mer som hon. 
 
 
 
 
 
 

Vända blicken

Jag förstår inte varför jag känner mig så olycklig. Jag förstår inte vad det är som fattas. Jag förstår inte varför det aldrig lättar. Jag kan ju, det fanns där i somras. Men sedan bara försvann det igen. Och nu kan jag inte hitta det. Den olyckliga delen av mig vill att jag ska ge upp. Men om jag nu inte får ge upp? Vad gör jag då?
 
Jag tror att jag måste börja leta inåt istället för utåt. Jag har sökt och sökt utanför, men svaret finns nog innanför. Jag måste bara komma på hur jag ska göra för att vända blicken åt rätt håll. Och så behöver jag komma på hur jag ska sluta sparka på mig själv för att jag inte klarar av det jag borde klara av. För det. Leder inte till något gott alls. En sjukskrivning fylld av självförakt kommer inte att göra mig bättre. 

(O-)favorit i repris

Jaha. Sjukskriven. Igen. Jag är så ofantligt besviken på mig själv, men har helt tappat greppet om stressen över livet, så det går inte mer. Läkaren sa "bättre en kortare sjukskrivningsperiod nu, än en mycket längre om allt rasar sen", och det har hon ju fullkomligt rätt i, men ändå. Fan vad jag ställer till det för mig själv.
Det är hälsa mot ekonomi, känslan av kompentens mot känslan av total värdelöshet, en nöjd chef mot en chef som kanske inte vill ha mig kvar, glada kollegor mot sura kollegor. Hur väljer man liksom? Om allt slår tillbaka enligt katastrofhandboken så slår det ju ändå mot hälsan, och vad gör jag ? Ett rätt fett dödläge.
 
Men samtidigt, jag kan inte just nu. Jag fungerar inte. Läkaren skrev "recidiverande depression" på sjukskrivningslappen. Men jag vet inte riktigt... jag upplever det mer som en slags hjärnkollaps. Det känns på riktigt som att det är farligt för mig att tänka just nu. Som att hjärnan faktiskt håller på att frätas sönder, och att den skulle behöva drogas ned så att den inte kan göra något annat än att bara lulla omkring och vara totalt obekymrad i några dagar. Efter det kanske kanske den kan dra igång med något slags lösningstänkande igen.
 
Men det är svårt att sluta tänka. Jag vrider och vänder på det och funderar om det ändå inte skulle kunna fungera med en deltidssjukskrivning istället. Om jag är helt och hållet hemma tills nästa torsdag, och försöker jobba kortare dagar ett tag efter det...? (om chefen skulle gå med på det.) Jag skulle kanske till och med kunna sälja in en av mina lediga dagar mot att jag får ändra tiderna resten av veckans dagar. Det kanske skulle kunna fungera..? Eller så skulle det bli ännu sämre. Jag vet faktiskt inte. Och det suger. Det suger att inte veta, och det suger att inte kunna prestera tillräckligt. Jag känner mig som en totalt oduglig människa. (jag vet att det inte är snällt tänkt, men idag kan jag inget annat. I morgon ska jag försöka bli snällare).