Acceptera och försonas

Jag raderade gårdagens. Det om att jag känner mig mindre värd när jag jämför mig. Det om att de har så mycket och vi så lite. Jag vill inte vara en missunsam människa. Det var i och för sig inte poängen, men ändå, det känns fel. Att semestra ihop med hela ursprungsfamiljen väcker saker och ting, allt sprunget ur känslor, bortom förnuft och rationallitet. Känslorna är förstås viktiga. De måste få finnas. Men jag vill inte vara arg, frustrerad och ledsen. Jag vill kunna förlåta, acceptera och försonas med det som är och har varit. Oavsett allt. Jag vill kunna ställa mig över det som tär och ge plats åt någon slags värme och kärlek istället. Jag vill åtminstone försöka, för det kommer kanske en dag då chansen är förbi.
 
Jag är inte mindre värd och jag behöver inte låta saker och och ting som gör ont eller stör komma ända in. Jag behöver inte tillåta det. Om jag försöker fokusera på det fina istället, så kanske det fula inte får lika stor plats. Jag måste försöka för att få veta. 

Andrummet

Det finns ett andrum. Ett med salta vindar, glittrande vågskvalp och blåbärsdoftande skogar. Här går tiden långsammare än vanligt. Det är hav, stillhet och fria luftvägar. Det är älvornas sovsal, en regnbågsfärgad jättenäsduk mitt i snårskogen, småknytt, trollkarlar och sagostigar. Det är kvällsdopp i solnedgången. Det är vårt andrum. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Studsar mellan ytterligheterna

Det känns lite studsigt just nu. Lite hit-och ditigt. Semester. Bara jag. Och jag njuter faktiskt. Jag brukar vara dålig på det, men jag tar hand om mig. Jag åker till stranden, brer ut min handduk, petar in lurarna i öronen och stänger ute världen med olika poddar. Badar (!) Jag som aldrig badar. Jag vågar. Och jag njuter av ljumma vindar mot solvarm hud. Tränar. Hårt och mycket, men jag sitter också på balkongen med ett glas vin. Tillåter mig. Och jag tittar på film. Jag som inte brukar tillräckligt med ro eller ork. Jag tar mig tiden. Ger mig tiden. Och jag känner mig ganska lugn. 
 
Samtidigt känner jag mig lite vemodigt ensam. Jag tycker om att vara ensam, men vissa stunder är det lite för ensamt. Och hela tiden finns det en svärta bakom alltihop som kämpar för att ha kvar sin plats. Den där som trots allt fint och bra bara vill få ge upp. Den som inte riktigt orkar. Den som tycker att det är för svårt. 

Jag ska erkänna att jag får kämpa för att inte låta den ta för mycket plats. Det kanske låter konstigt, men jag studsar mellan ytterligheterna. En längtan efter att leva, men samtidigt inte rikigt orka eller veta hur. Jag kan i stunden, men har svårt i längden. 
 
Just nu, i den här stunden, i solen på balkongen, andas jag dock ganska lätt.