Mest bara mos

Dagen idag innehåller noll vettiga ord. Mest bara hjärnmos, EKG, fästingsprutor, en snäll kollega (snällare än han nog förstod), värme, ett ofrivilligt kliv ut ur garderoben, en hemkommen Loppa, ett kojbygge och en massa kittel. Typ så. 
 
 
Veckans första (och troligen största) koja. 
 

Grubbel

Gnock! Och så blev det grubbligt och ensamt igen. Bara sådär. För att jag stannar upp en liten stund. 
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu. Skriver en massa listor och försöker strukturera. Men jag kan nog skriva hur mycket som helst, röran inuti ser lika virrig ut ändå... 

Och jag läser i Patricia Tudor-Sandahls bok;
 
 " Måste man alltid vara på väg någonstans? Är något på tok om man inte har roligt eller till och med tycker att livet stundvis känns meningslöst? Sådana tankar drabbar oss alla någon gång. Det kan kännas lite dystert men det är inte farligt."
 
"Kan man inte få lov att stanna upp en stund och stå ut med att det känns trist eller tomt i förvissningen om att inget tillstånd vare sig det är positivt eller negativt varar för evigt?"
 
"Det kanske känns som ett stillastående men det är det faktiskt inte. Under tiden som man är sysslolös - kanske till och med uttråkad - knoppas det som ska växa. Sådant som ingår i livet men som inte kan forceras fram."
 
"Själen måste få näring och det sker bäst i stillhet. Det gäller att ha lite tålamod, våga hänga i luften ett tag. Vänta ut sig själv, bearbeta sina intryck och hinna ifatt sitt liv. Det går inte om man jämt är på gång, det kräver lugn och ro. Det är bra att emellanåt ha det lite tråkigt. Det är i sådana stunder som man samlar kraft."
 
Inser att jag nog är ganska rädd för det där tomma, stillastående, samtidigt som det är precis det som jag så ofta längtar efter. Det är bara det att när det kommer så vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. 

Inte så dumt ändå

Hurra för mig och det som var igår! En lång lång jobbdag, men jag gjorde två helt egna Hälsokontroller för första gången, fick en egen namnskylt och blev bjuden på lunch av en snäll kollega som inte ville lämna mig kvar med min matlåda när alla andra åkte iväg och käkade på Golfklubben. Det hade inte varit några som helst problem för mig att sitta kvar ensam och äta lunch, men jag uppskattade gesten och det var trevligt att få hänga med....
 
Men det allra bästa var att jag lyckades övertala mig själv att åka in till stan direkt efter jobbet, för att träffa fina ex-kollegan (med de brunglittrande ögonen). Egentligen orkade jag inte. Som vanligt var jag tvungen att ta något slags beslut för att ändå göra det, och jag är så glad så glad att jag åkte, för det var en finfin kväll med god mat, intressant prat och ett glittrande sällskap. Jag njöt av varenda sekund, och tillät mig, trots att "ful-dum-och-idiot-tankarna" försökte tränga sig på och förstöra allt. Jag tillät mig. 

Och återigen känner jag mig tacksam för att jag börjar ta mig upp ur det svarta hålet, och för att det finns så fina människor i min närhet.