...

Det blev en bra kväll igår. Inget blev som planerat, men bra ändå. Kanske bättre just därför. Vi följde känslan och landande där vi landade. Trevligt, givande, varmt. *Och-jag-klappar-mig-själv-på-axeln-för-att-jag-inte-bangade*
 
Resten av helgen har ägnats åt jobb och möbelmåleri. Och så ett litet födelsedagsfirande inklämt där mittemellan. 
 
Jag funderar lite flyktigt över sådant som kärlek, personlighetsdrag och identitet, men tillåter mig att inte komma fram till något just nu. Jag noterar tankarna och låter dem glida förbi. När det är dags att försöka greppa dem så gör jag väl det. 

Ensam hemma

Så. Plötsligt blev jag helt ensam hemma. Ingen Loppa och inget Tonårstroll. Bara jag och katterna. I mer än två veckor tills Loppan kommer nästa gång. Det känns fortfarande ovant att min Stora är borta och jag vet inte om jag tycker att det är skönt eller inte än. Kanske skapar det mer utrymme för andrum och återhämtning, och möjlighet (ork) att göra mer saker. Eller så skapar det bara mer ensamhet, deppighet och ångest. Det känns lite läskigt att inte veta, men jag försöker att vara cool med det och inte grubbla så mycket. Det får väl ge sig.
 
Annars självkänsladippar jag en del just nu. Trivs inte i min egen kropp och känner mig ful och allmänt konstig när jag är bland folk. Jag försöker att inte låtsas om det så mycket, och vara öppen och glad utåt  i alla fall, men det går sådär. I morgon har jag ett socialt eldprov att utföra. Helst vill jag bara hoppa av, men det ska jag inte, och oavsett om det blir trevligt eller inte så ska jag försöka att ge mig själv en klapp på axeln bara för att jag gör det. 
 
 

Aj!

Hjärtsmärta när jag frågar Loppan vem hon leker med i skolan nu när hennes bästa vän har bytt till en annan skola, och hon svarar "jag leker inte med någon, för ingen vill vara med mig".
 
Aj!
 
Gode Gud låt henne inte bli ensam! Måtte hon finna sig till rätta med någon annan om ett tag. Måtte hon inte få självkänslan söndersmulad. Jag försöker att ha is i magen och tänka att det ger sig med tiden. Det har kommit nya barn till klassen och kanske kommer det att blidas nya konstellationer i och med det. Hon klarar sig. Försöker jag att tänka. Men jag är ändå orolig. 
 
I alla fall så har vi varit och klättrat ikväll igen, och det är ett toppenställe! Varm, bekräftande atmosfär med peppiga utmaningar där en bara tävlar mot sig själv och dessutom får rikta sin energi på något som ger tillbaka istället för tar. "Jag vill gå dit varje tisdag", sa hon när vi åkte hem. Och mamman jublar inombords och gör vågen lite i smyg.