Hemma

Det gick. Jag överlevde. Loppan var glad. Nu får jag ta på mig pyamasen och äta glass. 
 
 
                                                     Varma kläder är ett måste på Valborg. 
 
 
                     
           Lillebroren försökte fatta grejen med elden                         Loppan var glad. 
           och alla människor. 
 
                                                          Elden brann som den skulle. 
 
 

Happy Valborg! Eller...?

Melankoli är dagens ord. "Svart galla". Synonymer; dyster, nedslagen, nedstämd, sorglig, sorgsen, svårmodig, vemodig...
 
Det är väl den där balansen. Att jag har varit lite för glad. Det är som att mitt psyke inte orkar vara det någon längre stund. Som att det både ger och tar kraft, och jag måste landa och tanka lite svårmod mellan tillfällena. Eller något. Förut har jag tänkt att det är för att jag inte kan tillåta mig själv att vara glad. Som att jag inte tycker att jag är värd det. Men det är inte riktigt så. Jag tror att det har mer med med energi och ork att göra. På något sätt, som jag inte riktigt kan greppa ännu.
 
Men det är okej. Jag har fortfarande tillit. Det är bara förbannat jobbigt att känna tyngden. Och den oförklariga ångesten som liksom river hål i magen på mig. 
 
Om en stund ska jag möta upp ex-Fru, Loppan och Lillebroren vid brasan. Jag önskar att det kunde börja regna så att jag slapp. Inte för att jag inte vill träffa dem, utan för att jag inte riktigt orkar och hellre skulle vilja vara helt för mig själv. Skulle vilja krypa i pyamasen, bädda ned mig i sängen och äta glass istället. Men lovat är lovat, så jag får helt enkelt skrapa ihop mig och sikta in mig på en kväll i den milslånga sockervaddskön istället. Som jag gör varje år. Det är konstigt, när jag var liten älskade jag Valborg. Nu som vuxen, tycker jag att det är en av årets värre högtidsdagar. Jag tror att det har med kylan att göra, och att de inte tänder elden förrän sent, då barnen börjar bli trötta och alla (läs jag) skulle må bättre av att vara hemma istället. #Neggo

Bakslags-onsdag

Jag vaknade i morse och kände mig lite bakfull, trots att jag inte drack en droppe alkohol igår. Jag tror att det är lite dagen-efter-ångest. Dagen efter att ha gått flera dygn på helspänn. Dagen efter att ha sprudlat mer än på länge. Dagen efter att ha varit extremt effektiv och kört på i hundranittio utan att stanna upp. Lite så. 
 
Men jag ska försöka att inte bli för rädd eller börja tvivla. Det är okej att ha en bakslagsdag då och då. Det är okej att ha lite (eller mycket) ångest någon gång ibland. Bara inte varje dag och hela tiden. Och jag behöver inte analysera sönder det i småbitar. Det finns något som helter Mindfulness. Att ställa sig lite vid sidan av och notera det som händer, utan att låta sig uppslukas och helt bli det som händer. Jag har aldrig riktigt fattat hur det där funkar i praktiken, men jag tror att jag börjar ana något. Ska försöka att få grepp om det idag. Jag börjar med en kopp kaffe. Sedan ska jag sätta mig ned och skriva ett jobbigt, viktigt mejl som jag egentligen inte vill skriva. När det är gjort ska jag släppa det, för jag har ändå ingen kontroll över svaret. Onödigt att lägga en massa energi på det då. Resten av dagen ska jag viga åt bokläsning. Om hjärnan vill och orkar.