Tiden

Tiden gör något med mig. Helt klart. Att behöva passa tider, vara begränsad av tider, styrd av tider...
Det stressar mig och ger mig ångest. Eller kanske snarare... tidlöshet och kravlöshet får mig att må så oerhört mycket bättre. Att kunna ta dagen som den kommer, inte vara upptagen av en massa måsten, inte behöva stressa och få utrymme att upptäcka och lyssna till de egna behoven. Det är först då som jag kan sluta att rusa fram genom livet i hundranittio. Först då jag kan landa i något slags lugn. Det blir så tydligt när jag har varit i Andrummet ett tag, och sedan kommer hem igen. Stresshormonhalterna stiger så fort jag kliver in genom lägenhetsdörren, och jag vet inte hur jag ska göra för att få ned dem. Hur gör jag för att behålla åtminstone en del av det där lugnet även hemma i vardagen...?
 
 

Lite rädd

När Tonårstrollet ringer hem från Åland och berättar att han nästan längtar ihjäl sig efter mig och Loppan, och att han helst skulle vilja komma hem i morgon så värker det i mammahjärtat. Min stora, fina, duktiga kille som har bott själv i ett hus på en Ålands-ö och jobbat sig igenom en hel sommar för första gången... Vi hade ju tänkt att åka och hälsa på honom den här veckan, men ett dödsfall kom i vägen, så nu blir det kanske inte av. Han kommer visserligen hem om tre veckor, men ändå. Mamman längtar också. 
 
Och jag kan inte låta bli att våndas. Över att ledigheten snart är slut, sommaren är inne på den sista halvan och vardagskarusellen snart drar igång igen. Jag försöker att vara kvar i nuet och njuta av det som är just för stunden, men då och då kommer det över mig i alla fall... och jag är rädd för att gå ned mig igen. Jag mår ju så bra just nu. Jämförelsevis. Sommaren är liksom min tid, medan höst och vinter verkligen inte är det. Så fort träden har tappat sina löv och det gråa, kalla tar över så halkar jag in i något slags depressions-ide, mer eller mindre, och jag vill inte! Tänk om jag inte är stark nog. Tänk om jag bryts ned av vardagen och bristen på andrum. Jag har någon slags suddig plan över hur jag ska överleva med själen och hjärtat hyfsat intakta, men det brukar jag alltid ha och det är sällan jag får till det som jag har tänkt det. I år måste det gå, för jag ORKAR inte med mer depression just nu. Jag vill fortsätta att känna mig precis så här levande, och helst ännu mer...

Bildkavalkad

 
Bästa stället på jorden!
 
Loppan och Nelli-hunden.
 
Kusin-häng
 
Bad varje dag. 
 
Vatten är Loppans element.
 
Besök i Trolska skogen.
 
 
''''
    
Ett riktigt åskmoln.