Melankolisk tisdag

Den satans melankolin. Jag antar att jag borde försöka försonas med den delen av mig själv, eftersom jag tydligen bär den med mig. Men jag avskyr den. När den gräver sig in genom hjärtat och vidare med sina sylvassa klor och liksom lämnar ett sotsvart, varigt sår efter sig, som gör så förbannat ont att jag knappt kan andas. När jag känner mig så ensam att jag på riktigt kan känna hur jag krakelerar inifrån. När självföraktet blir så stort att det fanimej är löjligt. När jag ligger som en liten hög på golvet och inte vet vad jag ska ta mig till...
 
Det är inte ett dugg synd om mig. Men ibland, när hålet blir för påtagligt och miffokänslan svämmar över och blir sådär totalt ohanterlig, då har jag svårt att förhålla mig. 
 
Idag hade jag behövt den där guldkornsmänniskan borta i Alvik. Idag borde jag ha ringt en vän. Idag borde jag ha fått en ordentlig käftsmäll. 
1 Anonym:

skriven

Du borde fått en kram! (Jag också).
KRAM!!

Svar: Ja, det hade också varit fint. :) KRAM till dig!
Thegra

Kommentera här: