Ogreppbart

Jag kan inte komma över chocken. Jag fattar det fortarande inte. Hon är bara borta.
 
Det känns inte som att det är min sorg. Som att jag får eller har rätten, för det finns de som står så mycket närmare. Ändå är jag så ledsen, och jag kan inte sluta tänka på det. 
 
Jag känner mig helt utmattad. Så där liksom lite apatisk och låg. Och jag vet inte vad som är vad. Om jag är ledsen eller trött eller bara sönderstressad av livet den senaste tiden. Det kanske är alltihop, och egentligen måste jag väl inte veta. Det är som det är. 

Kommentera här: