Virrvarr
Allt är ett enda virrvarr. Att jag fortfarande har så ont, att jag äntligen har fått en läkare att skriva en vettig röntgenremiss, att jag oroar mig för svaret, att jag ska operera mig nästa vecka, att livet har varit på paus så länge - men samtidigt är så pågående.
Jag tänker på tiden förut, när jag mådde så ofantligt dåligt och inte kunde känna någon som helst mening - och på hur annorlunda det är idag. Jag tänker på hur det svarta fortfarande har någon slags lockelse, men hur ljuset ändå är starkare. På att jag nog skulle behöva prata med någon om hur det var, och på de människor som faktiskt räddade mitt liv. Jag tänker på allt det där som kändes omöjligt, men som inte alls var det. Och jag tänker på starkskörheten.
Verkligheten och overkligheten flyter fram parallellt. Jag tänker på döden, samtidigt som jag njuter av att måla Mandalas i timmar, med kaffe, tända ljus och Ed Sheeran på lagom sjungvänlig volym. Jag drar ned friskt syre i lungorna på långpromenad med podcast i lurarna och en mellogodispåse i handen - samtidigt som jag våndas över att jag bränner energi som kroppen egentligen behöver ha kvar.
Virrvarr.
