Två Sobril och en bettskena 2.0

Vi har det så bra, men då och då kommer de välkända bryten. De där som jag har så svårt att förstå eftersom hon inte kan förklara och eftersom de oftast kommer så oväntat. De där som de andra verkligen inte förstår. Tioåringen som bryter ihop för små, obegripliga saker oftare än fem- och sjuåringen. Tioåringen som är mer oflexibel än man förväntas vara, och som inte alltid är så snäll eller hjälpsam. De säger ingenting, men jag ser i deras ögona att de dömer henne. Eller så är det bara jag som oroar mig. För ibland, i mina mest ångestfyllda och frustrerade stunder, så händer det att även jag tänker tanken. Varför kan inte mitt barn "sköta" sig, varför beter hon sig så märkligt och varför kan jag inte hantera det? Jag känner mig som en värdelös förälder och skäms för mina tankar. De är inte okej, men ibland kommer de ändå. Mest för att det är så utmattade. Men sedan ser jag henne som den fantastiska, vackra, sällsamma lilla stora person hon är. Mitt hjärta, min själ. Den coolaste ungen jag vet. Och då är jag så ofantligt tacksam för att hon är mitt barn. Hon är den hon är och jag älskar henne för allt det. Precis allt. Min fina Loppa