Hab
Kuratorssamtal på Hab idag. Hon är bra. Jag insåg när jag gick därifrån att det faktiskt gör skillnad att gå dit. Det känns som att hon förstår, trots att jag knappt vet själv hur jag ska sätta ord på saker och ting. Det är befriande.
Samtidigt rör det till sig lite i huvudet på mig. Det där med att stanna upp och försöka reda ut vad som är vad. Vad som suger energi, vad som är svårt och på vilket sätt. Det där ogreppbara som liksom gör tillvaron till ett overkligt trassel. Och den där inre och yttre världen som inte går ihop.
Jag inser att jag nog har för höga krav på mig själv och att jag behöver bli mer tillåtande för att orka hålla mig upprätt i längden. Och jag inser att kunskap inte är samma sak som acceptans. Jag har fått en diagnos på ett papper men jag har inte lyckats acceptera vad det betyder. Eller knappt ens förstå det. Jag tror att jag har lite att jobba på där.