I terapeutiskt syfte

Jag har fått rådet att skriva, men orden har liksom slutat att komma till mig, så jag har inte vetat hur. Men nu gör jag det ändå. Jag struntar i formen och bara låter dem välla ut, i rent terapeutiskt syfte, för att se vad som händer när de formuleras. 
 
Hon blev mördad. Min fina före detta kollega. Han mördade henne och vi hann inte ses. Det enda jag har kvar är sms:et där vi försökte hitta en tid som passade oss båda. Längre hann vi inte. Gången innan dess så var han med. Vi åt äppelkaka tillsammans, och jag kan inte få ihop det i mitt huvud. Hur kan jag ha ätit äppelkaka med han som mördade henne? 
 
Begravningen i somras blev ett ofantligt sorligt men fint avslut, men nyligen kom domen, och plötsligt revs allt upp igen. Sorgen. Fasan. Förvirringen. Jag har ätit äppelkaka med honom och han mördade henne. Jag kan inte låta bli att läsa om det i tidningarna men får detaljer beskrivna för mig som jag inte vill ha. Om hur hon led. Om blodet. Om skriken. Om knivhuggen. Jag kan inte bli av med bilderna inne i huvudet. Hur hanterar man sådant? Jag har ingen att prata med, för vem kan ta emot svaret på frågan hur jag mår? "Ja alltså, jag är lite ledsen idag eftersom jag precis har fått veta att min vän fick halsen avskuren av samma kille som jag har ätit äppelkaka med, men annars är det bra...". 
 
Jag fattar att äppelkakan är helt irrelevant i sammanhanget, men för mig gör den det så tillskruvat att jag inte vet hur jag ska greppa det. Och att inte ens kunna säga det till någon gör det ännu svårare. Vad ska jag göra av det liksom? Jag antar att det kommer att lägga sig och blekna med tiden. Sorg och hemskheter har ju en förmåga att göra det, och jag märker redan av det. Men det finns där hela tiden, inuti mitt huvud tillsammans med allt annat som är svårt och som jag inte heller har någon att prata med om. Och det känns tungt. 
 
Ibland blir det liksom lite för mycket. Och lite för ensamt. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: