Vill inte
Känslan när en är på väg upp i Fritt fall och plötsligt ångrar sig. När det inte finns någon återvändo. Så. Precis så känns det inför att jag ska byta jobb. Jag vill inte. Faktiskt inte. Det känns för svårt och för ovisst.
Jag vet att det är något som jag måste prova, och som jag innerst inne vill. Går det inte så går det inte, egentligen är det ju inte mer med det. Ändå. Rädslan för det okända är för stor. Och så det här med separation från något tryggt till något totalt främmande. Det är inte min kopp te. Alls.
Så fan fan fan. Snart är det dags, och jag vill inte. Jag är inte redo. Inte än (men säkert inte sedan heller). Från ett utifrånperspektiv kan jag se att jag katastroftänker på ett aspigt och ångestdrivet sätt. Men det hjälps inte. Den akuta känslan är att jag vill hoppa av. Jag vågar inte falla fritt.
Herregud&co