Två i en

Altid det där dubbla. Att å ena sidan stråla och glädjas åt tydligare konturer, men å andra sidan krökas av nedstämdhet och en känsla av suddig ogreppbarhet. Hur kan det vara så? Två ytterligheter i en och samma upplevelse, i en och samma kropp. 
 
Om jag skulle jag skulle försöka mig på att rita en kurva över mitt jag så skulle det inte bara bli en upp-och-nedkurva, utan två parallella, där den ena rör sig i små toppar och dalar strax ovanför mittlinjen, och den andra i vidare variationer strax under den. Allt liksom separerat men ändå samtidigt på något märkligt sätt. Kanske är det det som gör att det stundtals blir så ogreppbart och overkligt. Två ytterligheter i en. Ibland blir det svårt att förhålla sig. 
 
Så idag har jag vänt ansiktet mot solen och njutit av kardemummapudrat kaffe, egokickat på jympagolvet och sänt en tacksamhetstanke till sådant som hjälper mig framåt. Samtidigt har jag haft bröstet fullt av melankoli och någon slags ensamhetsångest som handlar om en känsla av att inte förstå eller kunna göra sig förstådd. Två i en och samma. Alltid. 

Kommentera här: